imnotafraid

Senaste inläggen

Av Lucy - 18 oktober 2013 22:31

Nej men typ, inte riktigt...! ;)


kolla in:


www.onemorefanfiction.blogg.se 


så hittar ni mig där! :)

Keep calm and love One direction!

 


Lucy xx

Av Lucy - 11 augusti 2013 18:32

Allt det rusade igenom mitt huvud när jag svimmade. Jag svimmade när han steg ut från bilen. Inget konstig. Runt om mig svimmade nog några fler. Men av helt andra anledningar, såklart. I samma ögonblick jag återvände till det verkliga livet insåg jag att det var borta. Saknaden han planterat i mitt hjärta är borta. Jag insåg att lära känna honom på nytt och bli bekant med hans nya liv kommer sluta med en katastrof. Miranda hade missat sin chans att se One direction live när hon var tvungen att hjälpa till med mig. Samvetet dödar mig fortfarande.

Harry hade fått kontakt med mig ett år senare.



"Hi babe! I'm home!" hörs från hallen och jag släpper genast mobilen och lämnar Miranda på ett oavslutat samtal.

Harry står i hallen och ler brett.

"You should come home in about three hours!?" utropar jag samtidigt som jag rusar fram och slår armarna runt hans långa kropp.

"Do you want me to go?" frågar han och jag kan se hans ansikte framför mig. Drypande av sarkasm och fejkade höjda ögonbryn.

"No stupid." mumlar jag mot hans skjortbeklädda bröst. Han tar tag i mina axlar för att avsluta vår omfamning. Ett kort ögonblick undrar jag om det är något fel. Sedan pressas hans läppar desperat mot mina efter hans långa turné. Kyssen växer och blir mer passionerad när Miranda plötsligt rycker upp dörren.

"Hi... eh, I heard you just got away and I was just about to check that you're alright and not pregnant or something." förklarar hon obekväm med situationen. Jag bryter ut i gapskratt medan de tittar på mig med blanding av oro och ilska.

"You are pregnant?" undrar Harry chockat.

"No, NO! It was just..." jag börjar skratta igen och de slappnar av så tydligt att man kan se deras muskler släppa spänningen.

"Just what?" frågar Miranda nyfiket. Förundrad över mitt skrattutbrott.

"When we were at the concert when I fainted, I had this weird dream about that I hooked up with Zayn and got pregnant but it was Harrys and Zayn told me to go to hell because he didn't wanted it but that was before we knew it was Harrys and Harry hit him and he lied to all and you told him that you should kill him and it was just so much drama and something about eyecolour and..."

"Lucy, babe. We don't understand." avbryter Harry mig och jag skrattar ett tag till innan jag kan förklara allt långsamt och med detaljer. Vi sitter i vardagsrummet i min och Harrys lägenhet och de tittar konstigt på mig ju längre in i historien jag kommer.

"and I'll never know how it went after that. Maybe Zayn killed you." avslutar jag och fnissar lätt.

"You're crazy and creepy but I still love you." konstaterade Harry och fångar upp mina läppar i en kyss under Mirandas äcklande läten.

"Don't care about her... if you don't want to kiss her instead" retas jag mot hans läppar.

"Don't be stupid. It's just one girl that I want to spend my life with and that's gotta be you."


The End


Keep calm and love One direction!


Lucy xx

Av Lucy - 11 augusti 2013 17:28

Tidigare: slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa De är smaragdgröna.

Exakta kopior av mina.

_______________________________________________________________________________________

Lucy's perspective:

Känslan av att hålla den lilla, lilla människan i armarna är underbar. Jag vet att jag gjort rätt när jag bestämde mig för att behålla henne. Renesmee. Namnet hade poppat upp i mitt huvud när jag kände mig själv känna samma känsla som Stephanie Meyer hade beskrivit så självklart i Breaking Dawn. Samma besatthet att få uppleva den här stunden. Harry kommer in. Zayn är precis bakom honom och efter nio månader med honom börjar jag tvivla på mitt beslut att stanna med honom för babyns skull. Renesmess skull. Hans motvilja som växer för varje dag. Motviljan han riktar mot mig och det jag nu har fått i min famn. Jag blir besviken när han stannar i dörröppningen men Harry kommer fram. Som det här måste såra honom. Jag värgar erkänna för mig själv att jag älskar honom. Visst, jag hade tyckt tillräckligt mycket om honom för att ljuga om någon jävla bokklubb för att jag skulle kunna spendera tid  med den som inte ser ut att tvinga fram kyssarna. Egentligen vet jag inte vad jag har tänkt på. Nu undrar ni säkert om det handlar om att jag stannar med Zayn eller att jag faktiskt är kind of otrogen mot honom. Jag kan slå vad med mig själv att Zayn inte är riktigt ren heller.

Harry närmar sig och till slut så sätter han sig på stolen bredvid sjukhussängen.

"Is it a girl?" frågar han tyst och han tittar utforskande på Renesmee. Som om han vill lära känna henne med blicken. Avslöja hemligheter som om hon redan hade några.

"Yeah, a little..." jag tvekar lite om ifall att han kommer tycka att namnet är sjukt töntigt, cheesy.

"I know it's a stupid name but I think of twilight's Renesmee." viskar jag, jag är så utmattad att min röst knappt hörs men Harry sitter tillräckligt nära. Spändt inväntar jag hans reaktion.

"I like Renesmee." mumlar han och glädjen rusar runt i mina blodådror.

"I hope she will open her eyes soon. I want to see the colour. If it's brown or blue." fortsätter jag är någonstans innom mig ser jag mycket hellre ett par gröna ögon. Jag kommer på mig själv att önska att det var så. Jag föreställer mig att hon öppnar ögonen och att en perfekt grönfärg ska sitta på plats runt pupillen. Hennes ögonfransar rycker lite och sedan öppnas dem som om hon förstått vad jag sagt.

Jag måste blinka, så mycket har jag föreställt mig den gröna färgen att jag till och med tycks se det. Jag blinkar förtvivlat men färgen ändras inte. Jag tittar snabbt upp på Harry för att få se honom spänna sig om ögonen är bruna eller le smått om de är blåa, bekräfta att jag har blivit galen av all drama Han gör inget av det. Hans haka är nere vid golvet och hans ögon är rädda. Rädda, varför är de rädda? Ja tittar tillbaka på Renesmee. Ingen skillnad. Hur faaaaan har det här gått till?

"Lucy... what, I, how. Wow, this is not happening!" säger han med samma chockade ansiktsuttryck jag är säker på finns kopierat i mitt ansikte.

"Ey, what is happenin?" frågar Zayn och börjar gå framåt som reaktion på hans ord. Hans blick faftnar på Renesmees ögon. Hans haka härmar Harrys.

"How could this happen? I have stayed with you all the time just to see Harrys baby be born? You tricked me!" spottar han fram, alldeles rasande.

"I didn't know! This has to be "You just been punk'd" or something! I have know idea, I don't know how. What is happening here? When arry, we haven't...!" babblar jag, lyckas skjuta undan utmattningen som hotar att övermanna mig trots omständigheterna.

"Maybe we have. We partied pretty hard that... night. Right after you and Zayn had..." mumlar Harry tyst och jag bleknar. Nej, nej, nej. Detta händer inte detta-...!

______________________________________________________________________________________

Hejsan ni som finns kvar! (alltså ingen)

Jag har så dåligt samvete att jag håller på att bryta ner mig själv. Funderade ett tag på att bara lägga ner det här och låta det sluta för jag har faktiskt inga idéer på vad som ska/skulle hända!! Förvänta er en liten Epilog som kommer förvåna er alla. Egentligen inte ens en epilog utan mer... Ni får den senare i kväll! Den blir kort, sorry.


Jag älskar er alla och tänkte bara säga att min uppdatering kommer försvinna för evig tid efter jag skrivit klart 'Gotta be you'. Det kommer bli så sorgligt men jag får snart damp på Bloggplatsen och ja. Ni får hitta min nya blogg på Blogg.se för er själva. Hittar ni Lucy som skriver fanfictions är det kanske mig. Fast det finns en snäll kompis nere i Helsingborg som också heter Lucy. Hon lärde mig att skriva och jag vill ge all credit till henne för allt hon lärt mig. Så ser ni någon som heter Lucy och skriver fanfictions så är det antingen jag eller henne. Eller någon helt annan. Epilogen kommer att bli det alldra sista inlägget på imnotafraid.bloggplatsen.se. Hejdå Lucy (i novellen som är baserad på Lucy i Helsingborg)  och hejdå Miranda. Hejdå hennes bajsmamma och hejdå till mig själv. The end på epilogen kommer att bli the end på allt.

Förlåt om någon bryr sig.

Lucy xx

Keep calm and always, always, always LOVE One Direction. Because you will always be happy.

Av Lucy - 25 juli 2013 21:11

Tidigare:

”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig.

_____________________________________________________________________________________

You know what’s going to happen if you jump 9 months in a story.

(9 months later) Harry’s perspective:

Jag ligger på min säng på hotellrummet och lyssnar lite på musik i hörlurar. För en liten stund sedan fick Zayn ett samtal från Lucy. Barnet var på väg. Niall hade skickat ett sms till mig. Zayns nummer finns inte ens på min mobil, även om det är inpräntat i huvudet. Nio månader av dålig stämning i bandet. Inte inför publik men annars. Men om inte Lucy hade kommit till mig när hon skulle till en ”bokklubb” för att hålla mig ovanför ytan hade det inte gått så bra. Visst, hon var Zayns men det hindrade henne inte från att sluta upp med läpparna i mot mina. Zayn hade inte ens gått ut med deras förhållande. Att hålla det hemligt för fans bättre än FBI har varit svårt men jag fattar inte att han har lyckats. Eller ska jag beskriva det som ”förhållande”. Zayn känner inga djupa känslor för Lucy men hon ha väl inte det heller egentligen. Men hon lurar sig själv för att hennes barn ska få en ”bra framtid med sin biologiska pappa”. Fuck it. Zayn kommer aldrig bli en bra pappa. Inte till den ungen i alla fall.


      ”Harry jag bryr mig inte om du kommer slå in Zayns huvud. Lucy vill att du ska vara där precis efter. Efter.” förklarar Liam och jag suckar.

”Okej då.” jag lägger på meddetsamma och reser mig från sängen. Sjukhuset ligger bara fem minuter här ifrån, med bil. Jag rufsar till håret och drar i skjortan så den ligger perfekt. När skorna är på går jag ut och låser dörren efter mig.  Snabbt går jag ner för trapporna och sätter mig i min bil. Motorn spinner tyst när jag backar ut från parkeringsplatsen och kör lite för fort till min destination. Har jag sagt att jag ska vara där precis efter ska jag vara det. För Lucy. Om inte barnet hade funnits hade hon kunnat bli min… jag avbryter tanken som har sin plats graverad i min hjärna 24timmar om dygnet. Men den är sann. Då hade hon inte varit fastklistrad vid Zayn. Jag hade fått vara vid hennes sida varje dag… utan att smyga. Till och med att få försvara henne från elakt hat på twitter får mig att le i mina dagdrömmar. Det hade varit bättre om hon fortfarande hade varit fast i Holmes Chapels eller ännu bättre, flyttat till andra sidan jorden så jag aldrig hade fått träffa henne igen, och där med inte låtit henne träffa Zayn.  

Varför är jag här? Jag sitter bredvid Liam och Niall. Louis är hemma hos sin familj. Vi sitter utanför ett rum där Lucy ligger. Zayn sitter på andra sidan korridoren och jag blänger konstant på honom med arga ögon. Plötsligt öppnar en barnmorska dörren och ler mot oss. Jag reser mig sekunden innan Zayn och är först inne. Lucy ser utmattad ut men det lilla knytet i hennes armar får henne att bortse från det. En rosa filt är virad runt babyn och jag gissar förbigående att det är en flicka. En gullig lite-… Hälften Zayn. Hälften glädjedödare och hemsk. Andra hälften, vacker och intelligent. Lucy. När jag sätter mig på stolen bredvid sängen står Zayn fortfarande i dörröppningen och ser pressad, tvingad att komma in. Ändå står han kvar.

”Is it a girl…?” frågar jag tyst och betraktar den pyttelilla människan.

”Yeah, a little… I know it’s a stupid name but I think off twilights Renesmee.” viskar Lucy och kramar försiktigt knytet.

“I like Renesmee.” Mumlar jag och Lucy ler.

”I hope she would open her eyes soon. I want to see the colour. If it’s brown or blue.” fortsätter hon och precis när hon avslutat meningen slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa. De är smaragd gröna.

Exakta kopior av mina.

 

______________________________________________________________________________________

Så ja, sista kapitlet! =)

Vad tror ni om mig...? Tror ni att jag ska sluta det så här? Nej, aldrig i livet!

Men eftersom jag har fått många jättefina kommentarer så får ni denna delen och en till! Ville gärna ha ut något idag och eftersom jag aldrig kommer hinna bli klar medden sista idag så tänkte jag 'Fuck it. Lägg ut hälften. (eller det som är klart...! =D)

SOOO I DID! =)

Hope you're happy folks! ;)

Keep calm and love One direction! (and this fiction!)

xx

Av Lucy - 6 juli 2013 17:45


Tidigare:

”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort?

_____________________________________________________________________________________

Why.

Harry’s perspective:

Varför springer jag iväg? Jo för att jag precis blev lurad av tjejen, kvinnan, whatever som jag älskar. Halvvägs nerför trappan ringer Zayn.


”Hi.” svarar jag kort och min ilska lyser starkt igenom.


”You can’t believe what has happened! You have to help me!” säger han stressat.


“Oh I can guess! You just broke Lucy’s heart when you told her to ‘get rid of it or go to hell’.” Citierar jag och jag hör Zayns häftiga inandning.


“And she still believe you love her, you pathetic slut! You never have, haven’t you?” frågar jag när jag kommit ut på gatan och börjat gå mot min bil.


”No I don’t love her.” Svarar han tyst.


“Then why the fuck do she think so?” skriker jag in i mobilen. Tur att jag redan sitter i bilen och skriket tystas av väggarna. Lite i alla fall.


”Because I’m not myself! I don’t make my decisions anymore, my body dose!” han skriker också och jag tycker mig höra hans skrik i verkligheten också, inte bara genom mobilen. Jag hoppar ur bilen igen och när Zayn försöker förklara någon jävligt otrovärd historia om hur hans hormoner har tagit över hans kropp går jag i olika riktningar till jag väljer den på väg mot baksidan av huset. Plötsligt hör jag honom tydligt och inte genom mobilen, igen. Jag trycker mig mot väggen och kikar försiktigt runt kröken. Där står Zayn, med mobilen vid örat och vild blick. När han vänder sig om smyger jag försiktigt upp bakom honom. Jag knackar på hans axel och han snor runt. Hans ögon blir stora när han ser mig, och ännu större när han ser min höjda näve. Utan att tveka sätter jag ett perfekt slag i hans ansikte och det börjar blöda lite från näsan. Han står paralyserad innan han också höjer handen. Men jag börjar istället rusa där ifrån, för Zayn är inte och leka med. Inte jag heller men innerst inne vill jag inte skada honom. Jag knappar in koden snabbt och hissen står redo och väntar på mig. Jag kastar mig in och tiden det tar för Zayn att komma ifatt, knappa in koden och komma in, är tillräckligt lång för att dörrarna ska stängas och jag kommer upp till Zayns lägenhet. Hans steg hörs relativt långt ner i trappan men jag vet hur snabbt man kan springa upp för dem om man behöver skynda sig. Jag rycker i handtaget men det är låst.


”LUCY, MIRANDA!” vrålar jag och knackar sönder händerna mot den hårda dörren. Jag hör hur Zayn kommer närmare och dörren öppnas plötsligt av en Miranda som är vit i ansiktet. Jag ramlar nästan in, men håller mig på benen tillräckligt så jag kan slänga igen dörren och låsa inifrån, det som Zayn inte kan låsa upp, även om han har alla nycklar till hela lägenheten. Han bankar på dörren men jag hejdar Miranda. I rädsla att Zayn ska slå in dörren ställer jag mig imot den och känner alla slag och sparkar. Lucy smyger ut ur ett av rummen och när hon ser mig stelnar hon till.


”Who is knocking the door?” får hon fram.


“A rapist.” Muttrar jag ironiskt men hennes ögon spärras upp.


”I’m kidding right! It’s Zayn and I have just hit him.” Väser jag mellan tänderna. Lucy står med halvt öppen mun och stirrar på mig.


”You didn’t…?” andas hon.


”Oh yes I did and I have wanted to a pretty long time.” Svarar jag kort.


“Are you hurt?” frågar hon ängsligt.


”No, I run up here. Zayn isn’t that man who control his feelings when somebody hits him.” Förklarar jag snabbt.


“Oh.”


“But what are we going to do?” frågar Miranda och hennes logik är bara jobbig.


“I have no idea! Wait him out?” utbrister jag.  


”I think we should open…” flickar Lucy in.


“Open?! He’s going to kill me!” jag är i alla fall rätt säker på det.


”I call Liam.” kommer jag på och får upp min mobil ur fickan. Han svarar efter bara några sekunder.


”Hi it’s Lia…” börjar han.


”Liam, it’s Harry, come to Zayn’s place now and bring Niall and Louis!” avbryter jag honom hastigt.


”Something wrong?” frågar Liam ängsligt.


”Yeah, what do you think? Zayn is going nuts!” utropar jag irriterat. Sedan klickar jag honom och får ta spjärn för att Zayn inte ska förstöra dörren totalt.


 

När jag tror att dörren snart inte håller längre hör jag Liams förfärade röst på andra sidan.


”Zayn what are you doing? And why do you have blood in your face?”


“Trying to come in to my fucking house!”


Zayn’s perspective:


Han är så jävla körd. Blodet i näsan gör det svårt att andas, så jag får andas genom munnen. Ansiktet svider och varje spark mot dörren gör att benen gör mer och mer ont. Men han hade ingen rätt att slå mig! Åh, nej tänker jag när jag känner hur min irritation börjar sjunka i samma takt som smärtan ökar och jag förstår vad jag håller på med. Va fan? Plötsligt, precis i ett slag stannar jag upp och Liam och de andra tittar konstigt på mig. Hade jag rört mig en centimeter mer hade de hoppat över mig. Jag sänker handen och låter armarna hänga längst med sidorna och mina axlar slokar.


”What’s up Zayn, what’s wrong?” frågar Niall.  


“I...I don’t know.” Ljuger jag, riktigt dåligt men de tror på mig.


”But why are you killing yourself by hitting on that door?” undrar Louis.


“I don’t remember actually. I’m maybe drunk or something...” jag kommer på allt efterhand men deras ansikten visar inte ens ett litet spår av misstro.


”Are you so sensitive to alcohol these days?” skrattar Liam. Jag nickar också försöker få det att se ut som om jag är skamsen.


”Harry, you can open the door now, everything is just a misunderstanding!” ropar Niall mot dörren som långsamt öppnas av Miranda.


”Uh, hi?” säger hon osäkert. Vi går in, jag först till mitt vardagsrum och ser Harry sitta i soffan. Han tittar upp mot mig med skrämda ögon, eller kanske kaxiga men med en underton av rädsla

.

”Hi, why did you sound like the third world war was going on, Zayn just drunk! He don’t even remember!” frågar Liam skämtsamt men Harrys ögon blixtrar till av ilska.


”He told you that?!” frågar han ilsket.


 “Uh, yeah, that’s the truth and I’m sorry Harry!” hör jag mig själv saga med en sötsliskig ton. Man ser till och med på honom att han gör sig redo för att slå till mig igen. Men innan han ens påbörjat slaget gör Lucy sig hörd från ett hörn av rummet.


”I don’t think that’s the tru…” protesterar hon men jag reser mig snabbt och lägger armarna om henne.


”I’m sorry Lucy, I didn’t mean to, you know that!” Fortsätter jag i den överdrivna rösten. Hon ser förvirrad ut men ställer sig lätt på tå för att lättare komma åt mina läppar när jag kysser henne försiktigt. Killarna, alla utom Harry såklart, gör små awwande läten men Harry, ja Harry. Hans ögon är kolsvarta och han reser sig häftigt upp.


”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig.

__________________________________________________________________________________________________

Snälla döda mig nååååågon! ;( Hoppas att denna novellen tar slut snart så jag får skriva en ordentligt, planerad och med bra händelser och drama, med mera!!!!! Här har ni iallafall Del 13 och hoppas någon förstår sig på mitt sätt att skriva. Stackars Harry! <3

Lucy xx

Keep calm and love One direction!

Av Lucy - 5 juli 2013 00:30

Tidigare:

 Jag känner paniken växa, varför slutar jag inte? Sluta, sluta, sluta, slut, SLUTA! Men nej. När Harry återvänder till rummet för att säga hejdå står vi mitt i en häftig kyss och han spärrar upp ögonen innan gör en ansats att vända sig om igen.


"Harry! I think we're going to leave now." säger Lucy och hennes kinder färgas rosa.


"Yeah see'ya." och hans ironiska glädje sårar min själ men vad ska jag göra, min kropp är styrd av hormoner, inte av mig!?

_______________________________________________________________________________________

Fuck. You.


Lucy’s perspective:


Jag sitter på Zayns soffa, som jag också räknar som mig egen nuförtiden, med Miranda mittemot mig. Det är några veckor sedan jag flyttat hit så därför har soffan bytt namn. Vi håller i varsin kopp te och sippar försiktigt på det. Jag bränner mig på tungan om och om igen.


”Miranda you should’nt have…” börjar jag för säkert femte gången men hon avbryter mig, igen.


”Come on! I’m here because we haven’t seen each other since, since... You got kicked out and I’m not leaving just because you are afraid of what I’m going to say to Harry afterwards!” Förklarar hon igen. Långsamt denna gång, som jag var utvecklingsstörd eller nåt. Jag hade tänkt svara något i stil med ”I don’t care of Harry?!” men min mage vänds plötsligt och jag sätter panikslaget handen framför munnen innan jag skiter i att mitt te välts ut och sugs upp av den riktigt dyra mattan när jag kastar mig upp ur soffan och rusar mot badrummet. Allt jag ätit det senaste dygnet kommer upp igen och jag spyr tills min mage värker. Miranda står i dörröppningen och tittar bekymrat på mig.


”I’m sorry.” stönar jag innan jag spolar och sköljer munnen noga.


”Maybe I should leave anyway…” jaha, har hon plötsligt ändrat sig nu?


”Miranda, I don’t think that was a bug or something, my stomach doesn’t feel like that. I think you are safe.”  Säger jag medan mina händer stryker tillbaka håret som ramlat ner framför ögonen.


”Yeah, sure. What could it be then?” frågar hon och hennes fråga får mig att tänka efter. Jag känner inte igen den här sortens magont, men det kan ju vara någon annan sorts av magsjuka jag inte haft förut, eller kanske matförgiftning? Nej, matförgiftning har jag haft innan.


”Do you think there could be another bug than I’m used to?” undrar jag tankfullt samtidigt som jag försöker komma på fler alternative.


”Na, I guess a bug is a bug.” Svarar hon lite borta, precis som hon också funderar över samma sak som jag. Plötsligt stelnar hon till. Liksom så mycket att man riktigt ser det på henne. Hon börjar meningen försiktigt, som om jag kommer överreagera, eller få något slags psykutbrott.


”Lucy… is there any chance that you could be, uh, you know… uh pregnant?” Va? Jag? Gravid?


“No me and Zayn have used protection everytime...” svarar jag och rodnar eftersom det later som vi har sex Väldigt ofta. Vilket i o för sig är sant…


”Aha, okay. It was just a thought…” mumlar hon lite skamset. Jag tänker tillbaka på vad jag och Zayn har gjort de senaste veckorna. Minnet dröjer sig kvar runt första natten, då jag först blev rädd för honom. Jag kommer ihåg varenda detalj om jag anstränger mig. Eller såklart inte alla. Det gör man ju aldrig. En liten detalj letar sig in i min hjärna. Kanske, kanske använde vi inte skydd då… Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag. En häftig inandning får Miranda att titta oroligt på mig.


”Maybe, maybe the first night…” viskar jag. Miranda nickar sammanbitet, jag har berättat för henne vad som hänt men hon hade inte varit särskilt mycket på Zayns sida, eller min då eftersom jag stod på Zayns sida. Det var ju bara min dumhet som orsakat allt, eller?


”So what if you’re pregnant?” undrar Miranda.


“We don’t know yet... I should probably buy a test.” Säger jag och långsamt börjar jag få in det i min hjärna. Jag kanske är gravid. Gravid. What the fuck? Gravid? Jag tvingar mig själv att andas.


”I can do it if you want to…?” erbjuder sig Miranda och jag nickar tacksamt. Aldrig i livet jag går ut där och köper ett jävla test med median överallt och Zayn kommer få veta allt innan jag har en chans att berätta. Han och killarna är snart tillbaka från en PR-turne i Irland. Deras nya album måste bli marknadsförd och de försöker få så många radiokanaler som möjligt att spela den. Miranda försvinner och jag får tid att tänka i fred. Vad ska jag göra om jag är… jag är…, det oroar mig när jag inte ens kan tänka ordet efter ’jag är’. Ska jag behålla det, hur kommer Zayn reagera, och min mamma? Harry…? Det sticker till i mig varje gång jag tänker på Harry. Och jag tänker på honom ofta. Varje gång jag gör någonting med Zayn. Undrar hur det skulle kännas att kyssa Harrys läppar. Om han skulle verkat lika motvillig som Zayn är ibland. Om han hade verkat lika osäker på att rör mig, krama om mig eller bara ge mig ett leende. Back to the baby. Skulle jag kunna göra mig av med det? Jag ger mig en mental spark i baken. Jag vet ju inte ens om jag är… Fan.


Miranda kommer in efter att ha köpt testet och en lätt rodnad ligger över hennes kinder.


”God Lucy, never ever force me to do something like that again!?” tjuter hon.


“It was your idea!” påpekar jag med ett litet fniss.


”The women who helped me, thought I was pregnant and asked me like ten questions before I said ’It’s for my friend’ and it was so embarrassing! Gosh!” Mirandas kinder ökar i färg igen och jag kan inte låta bli att skrattar.



”Miranda?” piper jag med en röst högt uppe i falsett.


”I’m sitting next to you. Please tell me before I break you bed or something.” Noterar Miranda.


“I’m, I’m uh I’m preg... I’m pregna, I’m pregnant.” viskar jag stammande.


”You sure?” Mirandas ögon vidgas minst en centimeter och jag nickar matt.


”God, Miranda! What am I supposed to do?” viskar jag och tårarna är inte långt borta. Jag kramar det jävla testet i min hand och känner hur Miranda stryker mig lugnande över ryggen. Dörren till mitt rum slås plötsligt upp och vem står inte i dörröppningen? De, han, skulle väl inte komma fören i övermorgon?


”Hi Lucy we got home earlier! Oh, hi Miranda!” han låter så där fejk glad igen. Sedan stelnar han till och stirrar på mitt ansikte som är randligt av tårar vid det här laget. Hans blick glider över hela scenen för att hitta en orsak. Den fastnar på min hand. Den vänstra. Hans ögon bli större är Mirandas någonsin kommer lyckas bli och jag tittar skyldigt på min hand jag också. Testet med den lilla gröna rutan som betyder positivt ligger i handen som ett bevis på hur korkad jag är.


”Lucy… are you…?” stammar han skräckslaget och eftersom jag har beviset i min hand kan jag ju inte ljuga. Jag nickar skakigt.


”But you are going to get… get rid of it right?” Fortsätter han, nu med lite mer balanserad röst.


”Zayn, I don’t know. It’s like killing someone…” viskar jag lågt. Men tillräckligt för att han ska höra.


”I’m the father right? My opinion counts or?”


“I’m not going to kill someone.” Bara jag tänker på att den liten bebis ska bli dödad vänder sig min mage.


”I don’t want it. Get rid of it or go to hell.” säger Zayn kallt och går. Sekunden senare hör vi ytterdörren smällas igen. Han kommer inte stötta mig alls. Va? Det blir svart i kanten av mitt synfält och jag känner hur jag försvinner längre och längre bort från verkligheten…



”Just wake up, please, for Miranda, your mum, me?” hör jag en röst långt borta. Förvirrat öppnar jag ögonen och ser det bekanta gröna ögonen.


”Harry.” viskar jag med svag röst.


”Oh Lucy!” säger han lättat och kollar upp på en person längre bort. Hon kommer närmre och jag ser att det är Miranda.


”I haven’t told him.” säger hon snabbt och allt kommer tillbaka.


”Told me what?” frågar Harry förvånat.


“Did you think she just pasted out and Zayn isn’t here?” Muttrar Miranda med en tydlig irritation på ’Zayn’


”No, and why isn’t he here?” stackars Harry slår knut på sina tankar i hopp om att komma på en förklaring.


”I’m going to leave you two alone. Sort things out and yeah...” klargör Miranda innan hon vänder på klacken går ut från sovrummet och stänger dörren noga bakom sig.


”Lucy…, tell me what happened?” frågar Harry försiktigt.


“Why are you here?” snyftar jag och försöker förtvivlat byta samtalsämne.


”Miranda called me. Back to you. What happened and where are Zayn?” säger Harry med låg röst


“Zayn ran away. I don’t know where he are.” Svarar jag kort.


“And why did he run away...?”


“Because. Because... He saw me and Miranda when we just found out that I’m... I’m...” åh jag fastnar på det där ordet efter ‘I’m’ igen! Jag kan verkligen inte fortsätta för min hals snörs ihop av tårarna jag försöker sluta producera.  Harry pressar mig inte att svara på en stund. En så lång stund att Miranda kommer tillbaka för att försäkra sig om att vi lever.


”Lucy did you tell him that you’re pre...” undrar Miranda men jag avbryter henne panikslaget.


“NO! DON’T!” tjuter jag, när jag plötsligt får tillbaka mina stämband. Miranda smiter skräckslagen ut igen.


”Oh, come on! Just tell me! That you’re pre...?” försöker Harry igen, nu när jag kan prata. Jag blir tyst en stund och dessvärre får Harry då tid att tänka. Hans spända min släpps och ett ljus går upp i hans ögon när han kommer på följden på ’pre’. Det är inte så svårt egentligen. Jag gråter, har svimmat, Zayn har sprungit iväg och jag vill verkligen inte att han får redan på det. Piece of pudding.


”Pre… gnant?” viskar Harry knappt hörbart.


”Zayn don’t want it. He told me to go to hell.” Sedan brister det för mig och tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder. Harrys min är väldigt lik den mamma fick när jag berättat att jag hade, hrm.


”He told you to go to hell? When you just had...” pressar han fram.  Jag nickar och när jag tänker mer på Zayn så ser jag hans avsky mot mig mot barnet som finns i min mage när han tittat på mig, innan han rusat ut och iväg.


”You know Lucy. When Zayn came to my place he told me he poured in some alcohol just because he wanted to ’taste your lips because you looked hot with wet hair’.” Berättar Harry försiktigt, som jag är en porslinsdocka som hotar med att falla i sönder om jag blir belastad med mera.


”He didn’t love me.” sanning börjar långsamt gå upp för mig.


”He didn’t love you Lucy. I wanted to tell you this before but I haven’t met you since...” instämmer Harry.


“Yes, why didn’t you came earlier, I mean before your PR-tour?” frågar jag men tankarna är på annat håll. Zayn hade utnyttjat mig. Likt alla andra. Men Zayn trodde jag var bättre. Att han var som Harry. Nej nu jämför jag Zayn med Harry igen! Harry har pladdrat på men det är inte förrän i slutet jag lägger min uppmärksamhet på hans ord.


”It felt wrong when you and Zayn… Oh everything is killing me! Just because I love her! I can’t even think about her and Zayn without being jealous!” klagar han för sig själv. Säkert för han märkt att jag inte har lyssnat. Men det har jag ju. I slutet.


”Jealous even when you think of…?” andas jag. Harrys blick for upp på mig och hela hans ansikte färgas knallrött.


”I didn’t… did you hear? How much?” stammar han.


“Enough.” Svarar jag och hans ansikte ser så besviket och ledset ut att jag äntligen förstår. Om det finns en i hela världen som inte skulle utnyttja mig så är det mannen, pojken, whatever, vid min sida. Han som alltid stått vid min sida. Harry.


”Enough…? Sorry I should’nt have... I mean, you know.” Han låter så olycklig att det skär i mig. Den lilla taggen i hjärtat vrids om och jag flämtar till.


”Enough to know that you would never, ever, use me. Lie to me or hurt me.” Viskar jag och hans blick far åter igen upp.


“Of course I wouldn’t. Lucy you are the sun who lights up my world. Understand that please. And then I can move on.” Andas han, fortfarande fläckar ledsamheten hans underbara röst. Jag lutar mig framåt, han märker det inte för han har kollat ner på sina händer igen. Han tittar upp en sekund och hoppar till när han ser mitt ansikte bara några centimeter från sitt eget. Jag tittar djupt in i hans ögon innan jag fångar upp hans läppar i en kyss. Han sitter chockad och jag lägger en hand om hans hals och drar försiktigt i hans hår innan han vaknar till liv. Han kysser mig tillbaka, lägger händerna runt mig och jag förstår plötsligt att han har väntat länge på den här stunden. Längre än bara tiden efter jag lämnat honom.

”What about Zayn?” frågar han i kyssen. Jag drar mig tvärt tillbaka. Zayn kanske älskar mig ändå. Bara överreagerade, det gjorde ju jag också. Harry tittar ledset på mig och jag ångrar mig genast.

”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort?

______________________________________________________________________________________

ÅÅh herrejävlar vad svår den här novellen har blivit, bara för en pytteliten (livsomväldande) idé så måste allt gå åt pipan. Fast det här är ju en NOVELL och inte en FANFICTION. Förstå skillnaden! En novell är en kort fiction och en fanfiction kan bli väääldigt lång, right? Jag är inte supernöjd med denna novellen, bättre kan jag göra. Nästa ska bli planerad i minsta detalj innan jag börjar skriva. I'll be back bitches! Orkar inte läsa igenon (har en anledning, klockan är 00:34) Och att blanda engelska och svenska på words är ett rent helvete! Om det automatiskt ändrar språker till engelska försvinner åäö om man skriver dem i ett ord, IRRITATION PÅ HÖGSTA NIVÅ! Glöm inte att KOMMENTERA, som sagt är jag desperat, skicka hat! (rimmar...! <3)

Kramar i massor till alla som läser och kommenterar (framför allt de som kommenterar!)

Lucy xx (mitt namn har ingen koppling till Lucy Johnson i novellen för det var en kompis som kom på henne. Känns däremot konstigt att skriva sitt eget namn hela tiden... Uppmärksamma att jag heter något annat i efternamn och jag är inte en 'player')

Keep calm and love One direction! 



Av Lucy - 3 juli 2013 15:15

Tidigare: Vi pratar om saker som inte berör… annat. Min fråga om vad hon och Zayn hade pratat om mig, och om att jag gillade henne, blev outtalad.

_______________________________________________________________________________________


Kill? Who?


Lucy’s perspective:


När Harry går ut ur rummet för att gå på toa tar jag på mig jeansen och den mörkblåa blusen jag haft enda sedan jag lämnade lägenheten för att ha min vänskapsmiddag med Harry… Fräscht. Tur de blev ”tvättade” av regnet… Jag sträcker mig och greppar tag i min mobil som ligger på soffbordet. Konstigt att jag inte har haft den konstant ringande från mamma och Miranda hela dagen, och natten för den delen, och när jag skulle ringa till Harry hade jag redan en massa missade... När jag försöker låsa upp det förstår jag varför. Den är stendöd.


”Mum is going to kill me!” klagar jag för mig själv.


”Kill? Who?” frågar Harry förvånat och jag höjer huvudet och får syn på honom på tröskeln in till vardagsrummet.


”My, mum is going to kill me. My phone have died and I was supposed to come home yesterday, NO, I have been gone since the day before yesterday! I’m dead, on real!” börjar jag förklarar men det urartar när jag inser att jag varit borta en natt till.


”I’m sorry I can’t drive you home. I think I have drunken too much... If I get caught be the police Simon. Cowell is going to kill me!” ursäktar sig Harry.


“I know, and it’s my fault then. I don’t want you to be killed. I... I just got you back.” Viskar jag osäkert. Harry går de få stegen i mellan oss och drar för andra gången upp mig från soffan och lägger armarna om mig. Nu tvekar jag inte utan kramar honom hårt tillbaka.


”I should probably go now” viskar jag och Harry släpper mig och kysser mig försiktigt på kinden. Mitt blod rusar dit och lämnar mig rodnande.


”Here you have a map.” Harry räcker mig en liten papperskarta och visar snabbt var jag är och hur jag kommer ut.


”Thanks.”


 Jag går mot ytterdörren, letar ett tag efter skorna Harry tagit av mig igår, hittar dem och knyter snabbt skosnörena på conversen.


”Goodbye Harry.” säger jag innan jag öppnar dörren. Precis innan den slår igen hör jag svaret


”Goodbye Lucy…”


Jag kommer ut på gatan och tittar snabbt på kartan och börjar gå. Det är inte alls långt, därför Harry inte hade lånat mig ett tunnelbanekort eller liknande. Snabbare än vad jag skulle vilja tornar det höga lägenhetshuset upp sig framför mig och jag blir förvånad att jag inte lagt märke till det när jag faktiskt kunde se det genom Harrys fönster, tror jag…


Jag segar mig upp för trapporna, i hopp om att dra ut på tiden så länge som möjligt. Jag stannar i säkert fem minuter utanför dörren innan jag öppnar den, olåst. Fan mamma är hemma.


Jag stänger dörren bakom mig och möts av mammas arga blick.


”Where the hell have you been Lucy?” frågar hon och jag vet verkligen inte vad jag ska svara. Jag ser Miranda bakom mamma och hon ser inte alls arg ut. Eftersom hon känner till mina nattliga utflykter och hon är lika gammal som mig.


”Uh, out.” svarar jag i ett försök att slingra mig.


”Exactly, where?” mammas röst låter om möjligt ännu argare.


”I’ve been out and I’m old enough to take care of myself.” Jag förstår att mamma ha varit orolig, en snälla?


”WHERE HAVE YOU BEEN? YOU ARE STILL MY DAUGHTER AND YOU NEED TO LISTEN TO ME, SO JUST TELL ME, NOW!” det var droppen för mig, tank om jag hade till exempel blivit våldtagen, hade hon skrikit på mig då? Alla känslorna som strömmat runt i min kropp samlar ihop sig till ilska. Jag kan inte hjälpa det.


”JUST SHUT UP! SHUT. UP! IF YOU REALLY WANT TO KNOW, I WAS WITH ZAYN YESTERDAY NIGHT AND FUCKED HIM REALLY HARD!” skriker jag så högt jag kan. Mammas min är obeskrivlig och det känns på något sätt som om det var det jag ville uppnå med min monolog. Miranda ser chockad ut innan det rycker i hennes mungipor. Min triumf varar inte länge. Mamma samlar sig.


”YOU DID WHAT?” skriker hon och jag tänker inte efter, som vanligt, utan skriker svaret, igen.


”I FUCKED HIM REALLY HARD!”


(Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle skriva här så det blir ett litet hopp. Tänk er att de bråkat om hur vidare Lucy kan ta hand om sig själv och Lucy får typ ut alla känslor om hur hon har haft *** med killar innan och det slutar med att Lucy typ får nog med sitt liv och skriker något i stil med ”I DON’T WANT THIS ANYMORE! I’M GOING TO START NEW, OKAY? START WITH JUMPING OFF THAT FUCKING SCHOOL!” Sorry, men ville inte att hon skulle gå i skolan mer. Miranda är bara så jobbig att skriva om… Sorry, Miranda. Va fan? Pratar jag med folk som inte existerar? Kallade jag henne folk? AHH, anyway, enjoy the rest!)


Jag rusar mot mitt rum, drar Miranda med mig och mamma springer efter. Jag slänger igen dörren framför henne och låser snabbt innan hon hunnit öppna. Ett tag skriker hon på mig, oss medan jag sätter min mobil i laddaren. När den laddat tillräckligt för att ringa, låter jag Miranda spela min mamma och säga upp mig från skolan. Som tur är behöver vi inget möte eller på skrivet papper med mera. Precis som de ville ha bort mig från skolan… Hmpf.


”Miranda thank you for everything. I’m just need to tell you about what happened, you deserve it!”


Jag berättar hela storyn för henne samtidigt som jag plockat fram min resväska under sängen och börja lägga i kläder och personliga saker som berör mig mest. Efter ett tag frågar Miranda mig:


”What are you doing?”


”Well, I’m not going to live with that bitch called my mum, I can’t! So I’m going to try Harrys place...” svarar jag medan jag stänger min väska. Alla Harrys fem t-shirtar är med. Mamma kanske skulle ha slängt dem…


”You sure?” undrar Miranda.


”Yeah, sure.” nickar jag och lyfter ner resväskan från sängen och drar prövande upp handtagen. Inte för tung, pust!


”Can you distract mum while I sneak out? Don’t worry, I’ll call her later, och text...” ber jag Miranda samtidigt som jag tar av kläderna och tar på ett par nya jeans och en tröja, enkel och enfärgad i ljus lila som matchar perfekt till de svarta byxorna. Hon nickar spänt och vi planerar lite innan hon lämnar rummet. Jag smyger några steg bakom henne och ser på hur hon går ut i köket, där mamma sitter och för att komma till dörren måste man passera dörren till köket…, som såklart är öppen.


”You know… uh, Lucy is really sorry about this and she is like ashamed and stuff like that. She’s just upset right now but she’ll be going out here soon and talk to you...” Miranda babblar på om det vi bestämt medan jag försiktigt, försiktigt går genom hallen och ser hur dörröppningen kommer närmare. Jag stannar väskan och smyger förbi öppningen snabbt och tar mina skor. Sedan smiter jag tillbaka till väskan och knyter conversen så snabbt jag kan. Miranda börjar få slut på saker att säga men hon lyckas hålla uppe konversionen. Jag tar ordentligt tag i väskan och lyfter upp den. Trots att jag inte är världens starkaste tjej på min hyfsat korta längd klarar jag av den och vår lägenhet ligger bara på tredje våningen. Ingen hiss tyvärr. Jag tar ett ljudlöst andetag och hör hur Miranda börjar prata om att jag inte menade att bli så arg, utan jag bara hade gått igenom mycket nu med Harry och så. Jag tar ett av de två stegen och gör mig redo att ta det andra, så tyst som möjligt. Det är en risk att stå här, i mitten av dörröppningen med en stor svart resväska.


Harry’s perspective:


Lucy hade lämnat lägenheten för ungefär en kvart sedan när det ringde på dörren. Jag hade precis städat undan efter vår tvåmanna fest och höll på att diska det sista vattenglaset. En liten hoppfull tanke dyker upp i mitt huvud. Tänk om det är Lucy som glömt något? Eller vill säga något mer…? Jag skyndar mot den ivrigt ringande dörrklockan och öppnar dörren. Det är inte Lucy. Det är Zayn och jag får göra allt i min makt för att inte slå till honom i ansiktet.


”Hi, is Lucy still here?” frågar han med andan i halsen.


”No, she left like fifteen minutes ago.” Muttrar jag argt. Hade han velat prata med henne hade skulle han ha kommit redan igår!


”Harry I… Can I come in?” börjar han, men ändrar sig i slutet av meningen.


”Sure.” svarar jag och när jag vänder mig om knyter jag nävarna så hårt att de blir alldeles vita. Men när Zayn fått av sig skorna och slått sig ner i soffan mittemot mig kommer jag på mig själv och slappnar av och börjar andas igen.


”You know… when we like, you know…” stammar han.


“Zayn, just get to that damn point or you can suck my...” börjar jag men han håller upp en hand och jag kommer på mig själv.


”Harry, I know Lucy means a lot to you, but when I run after her she said she didn’t love you, you know, that way. And she said it was a bit because she had fallen for another. Then the rain came and I didn’t think we just run to my place and then in that wet hair, she was so, beautiful. I just wanted to taste her lips... so I poured in some sort of alcohol, not much just so... just so she could tell me who she loved and it ended up being... me.” Han tar ett djupt andetag. “And then I kissed her and we didn’t stop, I hadn’t drunk so much so I was like myself but she, she just seemed so damn happy so we just, you know... uh.”


“You had sex.” Säger jag med ansträngd röst och Zayn tittar på mig med medlidsamma ögon. Han hade velat smaka på hennes läppar bara för att hon var sexig med blött hår, det kom som en liten chock. Zayn hade alltid framstått som den bra killen, alltså med tjejer.


”I told you. I told you I loved her. I told you, I...” min ilska byts ut mot gråt när jag tänker efter vad Zayns precis sagt. ”And it ended up being… me” Jag inser vad orden verkligen betyder och tårarna sprutar ut från mina ögon, blöter ner min tröja och jeansen.


”Harry, mate, I’m so sorry…” viskar Zayn. Innan han hinner svara ringer det på dörren igen. Innan varken jag eller Zayn har reagerat öppnas dörren och stängs innan en gestalt kommer inrusande. Hon stannar tvärt upp när hon ser Zayn och när hon ser mina tårar får hon ett skrämt ansiktsuttryck. Kanske undrar hon vad Zayn har slagit i mig för lögner. För det är precis vad jag hoppas på. Att allt är en stor lögn.


”I can leave but I just kicked myself out from my home.” Säger hon med darrande röst.


”You can stay at mine?” Jag hade tänkt säga precis de orden men Zayn hinner före.


”Uh, yeah, sure. I just need a place to sleep and so on.” Svarar hon och hon svarar fel. Hela mitt hjärta hoppas att hon ska vända sig till mig och föreslå att hon bor här istället för hon har känt mig längre.


 (Det här händer efter hon har svarat!!) Lucy’s perspective:


När Zayn sitter där på soffan, livs levande med de underbara ögonen är det som ilskan på mig själv rinner av mig. Såklart att han tycker om mig och det var jag själv som uppfattade det, inte alls någon alkohol i teet. Mina ögon slits från hans vackra gestalt för att titta på den andra. Jag kan se i hela hans kropp att han lider. Varför vet jag inte. Hans ögon är fulla av smärta och jag vill gå fram och trösta honom. Men innan jag hinner ta ett steg framåt reser han sig och rusar ut ur rummet. Jag står fast frusen och jag liknar nog ett frågetecken.


”What’s up with Harry?” frågar jag stelt.


“I don’t know. Maybe I said something.” Zayn ler varmt och reser sig också upp. Men han springer inte iväg utan går mot mig med öppna armar. Jag kastar mig in i tryggheten. Ändå känner jag inte samma trygghet som när jag var med Harry. Fast jag har ju saknat Harry så otroligt mycket att jag funderade på att ta självmord ett tag…

Zayn's perspective:

Vad tänkte jag med? Vill jag verkligen att Lucy ska bo hemma hos mig? Visst jag tycker om henne och så men jag gillar gillar henne inte. Mina jävla hormoner hoppar runt i kroppen och säger att jag kan få mer av det jag redan fått. Jag förstår mig inte på mitt beteende! Men fejkat leende och inbjudande armar har jag precis fått Lucy att titta på mig så där igen...Vad håller jag på med? Hela min hjärna stretar imot men min kropp bestämmer sig för att luta mig ner och trycka mina läppar mot hennes. Jag kan känna att hon undrar vad jag gör men hon kysser mig tillbaka. Åh, vilken känsla! Mina hormoner bryr sig inte om att jag inte älskar henne de bestämmer sig för agera hela Zayn. Jag känner paniken växa, varför slutar jag inte? Sluta, sluta, sluta, slut, SLUTA! Men nej. När Harry återvänder till rummet för att säga hejdå står vi mitt i en häftig kyss och han spärrar upp ögonen innan gör en ansats att vända sig om igen.

"Harry! I think we're going to leave now." säger Lucy och hennes kinder färgas rosa.

"Yeah see'ya." och hans ironiska glädje sårar min själ men vad ska jag göra, min kropp är styrd av hormoner, inte av mig!?

_______________________________________________________________________________________

Gud vad hemskt... Vad hemsk jag är! Har inte skrivit på novellen på två hela dagar, två! Men idén jag har måste sluta på det lilla sättet jag vill och eftersom jag redan publicerat delen som ställde till lite i min idé... Men stackars Zayn. Jag vet inte ens om man kan bli 'carried away' av hormoner? Öh, men det var nödvändiga händelser som hände och det blev rätt långt ändå. Min idé kommer troligtvis sluta med att novellen blir väldigt hastigt avslutad... synd men sant. Har en liten tanke om att novell kommer bli bättre med bilder och så vidare! Hade tänkt att låte killarna inte vara med i One direction utan bara vara... eh, killar?

Btw, glöm inte att kommentera!!! =) Jag är desperat, skicka hat, vad som helst bara en liiiiten kommentar? ;)

Kram Lucy xx

Keep calm and love One direction!  

Av Lucy - 30 juni 2013 14:33

Tidigare:

”Lucy. Look at me.” viskar han, mer bestämd nu. Jag vänder snabbt på huvudet och märker att han är närmare än jag väntat mig. Han raderar luften emellan oss, tveksamt, och pressar hastigt hans läppar mot mina. Jag slutar andas.

___________________________________________________________________________________________________

I love you… wait, already?

Det måste varit något mer i teet än bara te. För inte ens jag som här i London och min skola är känd för att hänga ut med flera killar per månad brukar reagera så här: Kyssen tar slut för fort. Alldeles för fort. Zayn drar sig tillbaka och en lätt rodnad sprider sig på hans kinder. Mina tankar går på hög varv innan jag släpper allt och lutar mig framåt, fångar upp honom i en kyss som växer, och växer.

Jag vaknar sent och ligger kvar länge med stängda ögon och njuter av den sköna sängen. Plötsligt inser jag ett fel. Min säng är inte så här mjuk och gosig. Jag slår upp ögonen och upptäcker att jag är i ett rum jag aldrig sett förut. Stort, vitt och solen bländar mig när jag tittar mot de två fönstren på ena väggen. En rörelse i min vänstra ögonvrå får mig att hoppa halvvägs upp ur sängen. Under det fluffiga täcket sover en person. En låg snarkning försäkrar mig om att personen sover. Försiktigt och oändligt långsamt lyfter jag på täcket och ser vem det är. Minnena från igår kväll slår i mot mig som en hård betongvägg. Fan, fan och fan. Jag måste bort här ifrån. Alla måste undra var jag är. Med alla menar jag, mamma, Miranda, Harry och kanske de andra killarna. Jag går upp ur sängen, tyst så att Zayn inte hör mig och vaknar, och plockar upp mina underkläder från golvet men låter de lånade byxorna och tröjan vara kvar. Jag smiter ut i hallen och tar påsen med mina kläder som har torkat sedan igår. Jag klär snabbt på mig och sedan drar jag fingrarna genom håret för att se någorlunda normal ut. Jag tar ett äpple från ett fruktfat och med det i handen får jag på mig skorna, som också har torkat, och öppnar ytterdörren så tyst jag kan. Sedan, lika försiktigt, stänger jag den och springer ner för trapporna i stället för att vänta på hissen och ta den. När jag kommit ut på gatan kommer jag på ett liiitet problem. Jag har ingen aning om vart jag är. Hastigt kontrollerar jag mina fickor och pustar ut när jag finner min mobil. Jag funderar på vem jag ska ringa. Mamma och Miranda vet inte var jag är och då är det bara… jag sväljer och väljer ett nyinlagt nummer i kontaktboken. Nyinlagt men så välbekant, han har inte ändrat. Signalerna tutar fram.

”Hi, it’s Harry!” svarar han och hans vänliga röst blir droppen för mig. Tårarna jag inte ens märkt bakom ögonen börjar rinna hejdlöst.

”Hi, Harry… it’s… it’s Lucy. Can you pick me up? I don’t know where I am!” snyftar jag.

“Lucy! How are you? What have happen? But of course! But do you have some clue where you are or...?” svarar han lättat.

“I’m... I’m outside Zayns place.” Svarar jag darrigt och sedan lägger jag på. Vad ska alla tänka om mig? Jag mig på en bänk och försöker sluta gråta. Typiskt mig att bli störtkär i någon jag inte känner! Även om jag fortfarande ler lite vid tanken på honom… Men det Zayn, Harrys bandmedlem, bästa kompis, superstjärna!? Man kan inte göra något sånt utan att bli upptäckt av media och allt…

En bil kommer körande väldigt fort runt kröken och den tvärstannar framför mig. Jag sitter spänd som en stålfjäder innan personen i bilen lutar sig över passagerarsätet och öppnar dörren närmast mig. Det är Harry. Jag andas ut och reser mig upp. En snabb tanke, om hur bra det var att jag inte har någon mascara som får mig att se ut som ett monster efter mina tårar, far genom mitt huvud sekunden innan jag dimper ner på sätet Harry lutade sig över för en halv minut sedan. Precis innan jag stänger bildörren kommer en person ut från huset Zayn bor i som en projektil. Faktum är att det är Zayn. Han har hafsigt på slängda kläder och håret har sett bättre dagar. Han ansiktsuttryck ser trött och upprivet ut. Han ser mig. Jag stänger bildörren med en hög smäll. Men man hör ändå Zayns förtvivlade röst igenom bilens sidor.

”Lucy! Wait!”

Harry tvekar vid min sida.

”Shouldn’t you…?” börjar han försiktig men jag avbryter honom hastigt.

”No, drive. Now” det är meningen att det ska låta bestämt men det går inte riktigt som planerat. Jag låter som en… av en dinosaurie tilltrampad mus i sina sista skälvande andetag. Jag försöker igen och Harry uppfattar orden. Men lyder inte. Zayns ansikte ser lättat ut när han märker att bilen inte åker, och han närmar sig.

”Harry, for god’s sake. DRIVE!” rädslan i vad som väntar om jag och Zayn ska reda ut det här med Harry får min röst att bli högre. Lättnaden jag känner när han trycker på gaspedalen och lämnar Zayn stående, mållös på trottoaren, bredvid vägen vi just lämnat är obeskrivlig. Sedan konfronteras jag genast av Harry. Ett samtal jag helst skulle vilja slippa.

”Lucy, what’s happening?” han låter spänd.

”I… I don’t want to talk about it.” får jag fram efter en sekunds för lång tystnad. Harry stönar irriterat.

”Come on! I’ve just drove away from one of my best friends, leaving him in, what I saw, a situation I don’t wish anyone! So you better tell me!” arg. Han är arg, på mig och han vill veta vad som hänt. Det kommer han att ångra när jag har berättat för honom. Jag blir plötsligt väldigt, väldigt arg på Harry. Nu sitter jag här, i en situation jag inte skulle önskat någon, gråtande efter världens misstag som säkert var Zayns fel. Det jävla teet!

”Okay.” säger jag trotsigt. ”Zayn run after me, we talk a little about you loving me and it started raining and he took my hand and together we ran to his place, at the time I didn’t know it was his place, he let me borrow some cloths. We sat in his sofa drinking tea, and even if I’m known as the “want-to-get-in-love-with-everyone-without-real-feelings-girl” I hadn’t done that if it weren’t for the alcohol I didn’t know Zayn had poured in the tea and suddenly we sit on the sofa, making out until we get to the point when all the cloths are off and we started fucking!” i slutet sviker mitt mod mig och tårarna tar ny kraft och forsar ner för ansiktet. Jag ser en sak genom tårarna, och det är Harrys kritvita ansiktet.

”I’m sorry.” hulkar jag. ”I’m sorry, I’m sorry, I’m sorry!” Bilen stannar och efter en stund öppnas dörren på min sida och plötsligt känner jag ett par starka armar som enkelt lyfter upp mig och bär mig upp för trapporna och sätter mig på en soffa. Det är samma soffa som vi satt i den kvällen… i förrgår? Åh, nej det är måndag! Shit, shit, shit! Skola! Jag bestämmer mig för det inte gör något. Jag kan säga att jag var sjuk. Precis som jag är. Sjuk i huvudet. Jag somnar.

Harry’s Perspective:

Hennes ansiktsdrag slätas ut när hon sover. Får henne att se ut som när vi var yngre. Inte hennes nuförtiden alltid spända ansikte. Så länge jag velat ha henne där. I soffan. I min lägenhet.

 Jag tänker igenom vad hon sa tidigare. Hon hade haft sex med Zayn. Det var det enda jag tänkt på, och att hon inte menade det och hon trodde Zayn hade spetsat teet med alkohol utan att hon visste om det. Jag knyter mina händer i ren frustration. Han ska få den jävla lilla bajstolle jävlen! Sedan, när jag lyckats få mig att slappna av igen, begrundar jag resten av hennes lilla monolog. Jag fastnar för två meningar;”Want-to-get-in-love-with-everyone-without-real-feelings-girl” och kanske mest av allt “we talked a little about you loving me…”. Ja, jag älskar henne. Mer än en vän. Jag har haft något år att tänka över det. Men hon verkar inte ha samma känslor eller vad ska den lilla meningen betyda? Den andra meningen då? Har hon varit en… player? Jag skakar hastigt bort tankarna och tänker på nuet istället. Hon ligger på soffan med det vackra håret som är en bra bit längre än vad jag minns det. Det är med en darrande hand jag rör hennes hjässa. Stryker henne över det glänsande håret. Igen och igen.

Lucy’s perspective

Jag är vaken igen och plötsligt känner jag någon som stryker mig över håret. Det tar en sekund innan jag kommer ihåg att det bara är jag och Harry i lägenheten och det måste vara han som väckt mig ofrivilligt med den otroligt lätta handen som sveper över mitt huvud om och om igen. Jag känner en värme och en trygghet det var längesedan jag känt och när jag kommer på mig själv skrämmer det mig. Lugnad av Harrys upprepande rörelser kan jag tänka igenom vad som egentligen har hänt i mitt liv. Det som jag aldrig skulle vilja berätta för Harry men redan råkat göra. ”Want-to-get-in-love-with-everyone-without-real-feelings-girl” det är precis den jag har varit sedan vi lämnat Holmes Chapels. Eller inte varit, mer spelat. Varit någon annan än mig själv, under lång tid. Så lång tid jag inte ens kommer ihåg vem jag var innan. Allt började med en väldig saknad av min älskade vän, Harry.

Flashback.

Jag ligger i sängen, tionde natten i London och fortfarande måste jag försöka gråta mig till sömns. Min hjärna plågar mig med härliga och roliga minnen. Fotbollsplanen och våra övernattningar. Allt. Det är en tagg i hjärtat som vrids om för varje glatt minne. Till slut orkar jag inte mer. Som den unga sextonåringen jag är, agerar jag innan jag tänker efter. Den natten var jag inte hemma.

Inte för att någon någonsin kom på mig att smita ut för att ”roa mig”. Jag hade berättat för Miranda men bara sagt att jag gjorde det för det var kul. Sanningen är mer… hemsk? I saknaden på Harry var jag tvungen att känna mig älskad, hitta en någon som brydde sig om mig. Inte bara Miranda, jag hade aldrig klarat mig med bara en tjejvän. Jag ville ha en killvän och det lättaste sättet att få tag på en kille… Jag skäms så otroligt mycket. Men ändå kan jag inte hålla mig borta från att följa med någon hem. Närheten får mig att slappna av. Även om jag aldrig gjorde sånt här med Harry. Det blev en ondcirkel.

Jag går ut. Lättfångad och ”easy” som jag är så…

Flashback end.

Jag tvingar bort minnet. Det slutar med att jag slår upp ögonen och ser rakt in i Harrys. De glänsande gröna ögonen håller fast mina precis som Zayns. Hans hand stelnar till innan han hastigt drar åt sig den.

”Lucy, I’m…” börjar han tveksamt.

”No, it didn’t hurt anyone.” slutet på meningen låter konstlad men Harry har tankarna på annat håll.

”I want to ask you a thing.” börjar Harry och jag nickar lätt.

”Anything?” undrar han.

”Anything, Harry.” svarar jag och försöker att låta hyfsat normal.

”Have you been a, uh, player?” frågar han tyst och mitt hjärta fryser. Där har vi ordet. Ordet som beskriver mig. Nej, inte riktiga mig, utan min andra mig. Jag har tunghäfta av hans fråga och inser att det är precis vad jag är.

”I guess you can call it that, uh. Harry, I don’t want to, I... I just...” stammar jag fram så gott som möjligt.

”You just what?” undrar han.

”I missed…” jag sväljer hårt och funderar snabbt på om jag ska berätta för honom eller inte. Det finns en risk att han aldrig kommer prata med mig igen eller?

”I’m going to figure it out anyway.” Muttrar han.

“I missed... I missed you. So I wanted to find someone else. Just feel that somebody liked me. But it didn’t work. You see. When I’m with... boys, I get this feeling that they love me. But I know after that they don’t and you know. I don’t want to but.” När jag väl börjat rinner orden ur mig likt tårarna som droppar ner i mitt knä.

”Do you have something to drink?” frågar jag när Harry suttit tyst med vida ögon och stirrat på mig. Hans trans släpper.

”Uh, yeah. What do you want? Water, juice, soda?” frågar han.

”No, like something, stronger.” viskar jag.

Han går ut och hämtar några flaskor och två glas innan han ställer ner dem på soffbordet.

”Which one?” vill han veta men jag överraskar honom med att ta en hel flaska och hälla i mig.

”Lucy, this isn’t good for you.” Viskar han

“I know.” Mumlar jag men Fortsätter ändå att hälla i mig spriten så fort jag kan.

”But I can’t handle it, Harry I can’t!” utropar jag när flaskan var tom. Alkoholen börjar ta över mig kropp och Harry ser på mig ett tag innan han tar den andra flaskan. Helt rusiga av spriten sätter vi på musik och dansar helt wierd.

Jag vaknar upp på soffan och ser genast Harry på den andra mittemot. Bra. Då har inget hänt. Jag ligger under en filt och har världens huvudvärk.

”Harry, get up and get me a painkiller!” Mumlar jag. Det visar sig att han är vaken för han rullar över på sidan så jag ser hans ansikte. Hade han sovit hade han inte hört mig.

”You can move your fat as to.” Muttrar han skämtsamt.

“I don’t know where they are!” säger jag triumferande.

Harry’s perspective:

Det snurrar förfärligt i huvudet när jag långsamt reser mig. Jag har bara boxers på mig men Lucy har slutit ögonen och försöker somna om så det gör inget. Jag går in till mitt rum och tar på mig ett par jeans och en t-shirt. Sedan hämtar jag två glas vatten och en burk med Alvedon. (mobba inte jag kommer inte ihåg huvudvärkstablett-sorter från England!!?) Lucy sätter sig upp och drar filten omkring sig. Troligtvis har hon inte några kläder på sig heller. Hon tittar tacksamt på mig och sväljer snabbt tabletten. Vi pratar om saker som inte berör… annat. Min fråga om vad hon och Zayn hade pratat om mig, och om att jag gillade henne, blev outtalad.

______________________________________________________________________________________

BAM! Ingen cliffhanger! =) Har beslutat efter mycket eftertanke (ingen eftertanke alls)  att lägga ihop del 9 och 10!! För seriöst. Jag ville att ni skulle få läsa det! Har planerat ,för första gången i mitt liv, hur novellens delar ska bli innan jag skrivit dem! =) Har alltid skrivit efterhand men nu har jag fått skriva om stora delar av de här två delarna så har bestämt mig för att planera lite innan. =) Har skaffat en instagram bara för bloggen/novellen som heter: imnotafraid_gottabeyou 

Btw lyssnar jag på Gotta be you, just nu! =D Enjoy! =D

Sneakpeek från en del som ska komma om rätt länge!

Hon slår upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ********. Vad fan?

Haha, jag bara kom på det just nu, för jag skriver alltid mina noveller/berättelser efter varandra! En gång skrev jag en novell som började i slutet. Den blev väldigt kort.

Hahahahaha, Bara hoppas att ni tyckte om det och ska få in lite mer vardagsdrama nu. Jag menar vem fan har vardagsdramat att råka ligga med Zayn Malik??!!

Lucy xx

Keep calm and love One direction!

Read me


Gillar du One direction noveller? Då är detta bloggen för dig! : )

Ask me something

3 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Skriv nåt!

Min muspekarkod! =) FIN??

One Direction

Skapa flashcards