Tidigare: Vi pratar om saker som inte berör… annat. Min fråga om vad hon och Zayn hade pratat om mig, och om att jag gillade henne, blev outtalad.

_______________________________________________________________________________________

Kill? Who?

Lucy’s perspective:

När Harry går ut ur rummet för att gå på toa tar jag på mig jeansen och den mörkblåa blusen jag haft enda sedan jag lämnade lägenheten för att ha min vänskapsmiddag med Harry… Fräscht. Tur de blev ”tvättade” av regnet… Jag sträcker mig och greppar tag i min mobil som ligger på soffbordet. Konstigt att jag inte har haft den konstant ringande från mamma och Miranda hela dagen, och natten för den delen, och när jag skulle ringa till Harry hade jag redan en massa missade... När jag försöker låsa upp det förstår jag varför. Den är stendöd.

”Mum is going to kill me!” klagar jag för mig själv.

”Kill? Who?” frågar Harry förvånat och jag höjer huvudet och får syn på honom på tröskeln in till vardagsrummet.

”My, mum is going to kill me. My phone have died and I was supposed to come home yesterday, NO, I have been gone since the day before yesterday! I’m dead, on real!” börjar jag förklarar men det urartar när jag inser att jag varit borta en natt till.

”I’m sorry I can’t drive you home. I think I have drunken too much... If I get caught be the police Simon. Cowell is going to kill me!” ursäktar sig Harry.

“I know, and it’s my fault then. I don’t want you to be killed. I... I just got you back.” Viskar jag osäkert. Harry går de få stegen i mellan oss och drar för andra gången upp mig från soffan och lägger armarna om mig. Nu tvekar jag inte utan kramar honom hårt tillbaka.

”I should probably go now” viskar jag och Harry släpper mig och kysser mig försiktigt på kinden. Mitt blod rusar dit och lämnar mig rodnande.

”Here you have a map.” Harry räcker mig en liten papperskarta och visar snabbt var jag är och hur jag kommer ut.

”Thanks.”

 Jag går mot ytterdörren, letar ett tag efter skorna Harry tagit av mig igår, hittar dem och knyter snabbt skosnörena på conversen.

”Goodbye Harry.” säger jag innan jag öppnar dörren. Precis innan den slår igen hör jag svaret

”Goodbye Lucy…”

Jag kommer ut på gatan och tittar snabbt på kartan och börjar gå. Det är inte alls långt, därför Harry inte hade lånat mig ett tunnelbanekort eller liknande. Snabbare än vad jag skulle vilja tornar det höga lägenhetshuset upp sig framför mig och jag blir förvånad att jag inte lagt märke till det när jag faktiskt kunde se det genom Harrys fönster, tror jag…

Jag segar mig upp för trapporna, i hopp om att dra ut på tiden så länge som möjligt. Jag stannar i säkert fem minuter utanför dörren innan jag öppnar den, olåst. Fan mamma är hemma.

Jag stänger dörren bakom mig och möts av mammas arga blick.

”Where the hell have you been Lucy?” frågar hon och jag vet verkligen inte vad jag ska svara. Jag ser Miranda bakom mamma och hon ser inte alls arg ut. Eftersom hon känner till mina nattliga utflykter och hon är lika gammal som mig.

”Uh, out.” svarar jag i ett försök att slingra mig.

”Exactly, where?” mammas röst låter om möjligt ännu argare.

”I’ve been out and I’m old enough to take care of myself.” Jag förstår att mamma ha varit orolig, en snälla?

”WHERE HAVE YOU BEEN? YOU ARE STILL MY DAUGHTER AND YOU NEED TO LISTEN TO ME, SO JUST TELL ME, NOW!” det var droppen för mig, tank om jag hade till exempel blivit våldtagen, hade hon skrikit på mig då? Alla känslorna som strömmat runt i min kropp samlar ihop sig till ilska. Jag kan inte hjälpa det.

”JUST SHUT UP! SHUT. UP! IF YOU REALLY WANT TO KNOW, I WAS WITH ZAYN YESTERDAY NIGHT AND FUCKED HIM REALLY HARD!” skriker jag så högt jag kan. Mammas min är obeskrivlig och det känns på något sätt som om det var det jag ville uppnå med min monolog. Miranda ser chockad ut innan det rycker i hennes mungipor. Min triumf varar inte länge. Mamma samlar sig.

”YOU DID WHAT?” skriker hon och jag tänker inte efter, som vanligt, utan skriker svaret, igen.

”I FUCKED HIM REALLY HARD!”

(Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle skriva här så det blir ett litet hopp. Tänk er att de bråkat om hur vidare Lucy kan ta hand om sig själv och Lucy får typ ut alla känslor om hur hon har haft *** med killar innan och det slutar med att Lucy typ får nog med sitt liv och skriker något i stil med ”I DON’T WANT THIS ANYMORE! I’M GOING TO START NEW, OKAY? START WITH JUMPING OFF THAT FUCKING SCHOOL!” Sorry, men ville inte att hon skulle gå i skolan mer. Miranda är bara så jobbig att skriva om… Sorry, Miranda. Va fan? Pratar jag med folk som inte existerar? Kallade jag henne folk? AHH, anyway, enjoy the rest!)

Jag rusar mot mitt rum, drar Miranda med mig och mamma springer efter. Jag slänger igen dörren framför henne och låser snabbt innan hon hunnit öppna. Ett tag skriker hon på mig, oss medan jag sätter min mobil i laddaren. När den laddat tillräckligt för att ringa, låter jag Miranda spela min mamma och säga upp mig från skolan. Som tur är behöver vi inget möte eller på skrivet papper med mera. Precis som de ville ha bort mig från skolan… Hmpf.

”Miranda thank you for everything. I’m just need to tell you about what happened, you deserve it!”

Jag berättar hela storyn för henne samtidigt som jag plockat fram min resväska under sängen och börja lägga i kläder och personliga saker som berör mig mest. Efter ett tag frågar Miranda mig:

”What are you doing?”

”Well, I’m not going to live with that bitch called my mum, I can’t! So I’m going to try Harrys place...” svarar jag medan jag stänger min väska. Alla Harrys fem t-shirtar är med. Mamma kanske skulle ha slängt dem…

”You sure?” undrar Miranda.

”Yeah, sure.” nickar jag och lyfter ner resväskan från sängen och drar prövande upp handtagen. Inte för tung, pust!

”Can you distract mum while I sneak out? Don’t worry, I’ll call her later, och text...” ber jag Miranda samtidigt som jag tar av kläderna och tar på ett par nya jeans och en tröja, enkel och enfärgad i ljus lila som matchar perfekt till de svarta byxorna. Hon nickar spänt och vi planerar lite innan hon lämnar rummet. Jag smyger några steg bakom henne och ser på hur hon går ut i köket, där mamma sitter och för att komma till dörren måste man passera dörren till köket…, som såklart är öppen.

”You know… uh, Lucy is really sorry about this and she is like ashamed and stuff like that. She’s just upset right now but she’ll be going out here soon and talk to you...” Miranda babblar på om det vi bestämt medan jag försiktigt, försiktigt går genom hallen och ser hur dörröppningen kommer närmare. Jag stannar väskan och smyger förbi öppningen snabbt och tar mina skor. Sedan smiter jag tillbaka till väskan och knyter conversen så snabbt jag kan. Miranda börjar få slut på saker att säga men hon lyckas hålla uppe konversionen. Jag tar ordentligt tag i väskan och lyfter upp den. Trots att jag inte är världens starkaste tjej på min hyfsat korta längd klarar jag av den och vår lägenhet ligger bara på tredje våningen. Ingen hiss tyvärr. Jag tar ett ljudlöst andetag och hör hur Miranda börjar prata om att jag inte menade att bli så arg, utan jag bara hade gått igenom mycket nu med Harry och så. Jag tar ett av de två stegen och gör mig redo att ta det andra, så tyst som möjligt. Det är en risk att stå här, i mitten av dörröppningen med en stor svart resväska.

Harry’s perspective:

Lucy hade lämnat lägenheten för ungefär en kvart sedan när det ringde på dörren. Jag hade precis städat undan efter vår tvåmanna fest och höll på att diska det sista vattenglaset. En liten hoppfull tanke dyker upp i mitt huvud. Tänk om det är Lucy som glömt något? Eller vill säga något mer…? Jag skyndar mot den ivrigt ringande dörrklockan och öppnar dörren. Det är inte Lucy. Det är Zayn och jag får göra allt i min makt för att inte slå till honom i ansiktet.

”Hi, is Lucy still here?” frågar han med andan i halsen.

”No, she left like fifteen minutes ago.” Muttrar jag argt. Hade han velat prata med henne hade skulle han ha kommit redan igår!

”Harry I… Can I come in?” börjar han, men ändrar sig i slutet av meningen.

”Sure.” svarar jag och när jag vänder mig om knyter jag nävarna så hårt att de blir alldeles vita. Men när Zayn fått av sig skorna och slått sig ner i soffan mittemot mig kommer jag på mig själv och slappnar av och börjar andas igen.

”You know… when we like, you know…” stammar han.

“Zayn, just get to that damn point or you can suck my...” börjar jag men han håller upp en hand och jag kommer på mig själv.

”Harry, I know Lucy means a lot to you, but when I run after her she said she didn’t love you, you know, that way. And she said it was a bit because she had fallen for another. Then the rain came and I didn’t think we just run to my place and then in that wet hair, she was so, beautiful. I just wanted to taste her lips... so I poured in some sort of alcohol, not much just so... just so she could tell me who she loved and it ended up being... me.” Han tar ett djupt andetag. “And then I kissed her and we didn’t stop, I hadn’t drunk so much so I was like myself but she, she just seemed so damn happy so we just, you know... uh.”

“You had sex.” Säger jag med ansträngd röst och Zayn tittar på mig med medlidsamma ögon. Han hade velat smaka på hennes läppar bara för att hon var sexig med blött hår, det kom som en liten chock. Zayn hade alltid framstått som den bra killen, alltså med tjejer.

”I told you. I told you I loved her. I told you, I...” min ilska byts ut mot gråt när jag tänker efter vad Zayns precis sagt. ”And it ended up being… me” Jag inser vad orden verkligen betyder och tårarna sprutar ut från mina ögon, blöter ner min tröja och jeansen.

”Harry, mate, I’m so sorry…” viskar Zayn. Innan han hinner svara ringer det på dörren igen. Innan varken jag eller Zayn har reagerat öppnas dörren och stängs innan en gestalt kommer inrusande. Hon stannar tvärt upp när hon ser Zayn och när hon ser mina tårar får hon ett skrämt ansiktsuttryck. Kanske undrar hon vad Zayn har slagit i mig för lögner. För det är precis vad jag hoppas på. Att allt är en stor lögn.

”I can leave but I just kicked myself out from my home.” Säger hon med darrande röst.

”You can stay at mine?” Jag hade tänkt säga precis de orden men Zayn hinner före.

”Uh, yeah, sure. I just need a place to sleep and so on.” Svarar hon och hon svarar fel. Hela mitt hjärta hoppas att hon ska vända sig till mig och föreslå att hon bor här istället för hon har känt mig längre.

 (Det här händer efter hon har svarat!!) Lucy’s perspective:

När Zayn sitter där på soffan, livs levande med de underbara ögonen är det som ilskan på mig själv rinner av mig. Såklart att han tycker om mig och det var jag själv som uppfattade det, inte alls någon alkohol i teet. Mina ögon slits från hans vackra gestalt för att titta på den andra. Jag kan se i hela hans kropp att han lider. Varför vet jag inte. Hans ögon är fulla av smärta och jag vill gå fram och trösta honom. Men innan jag hinner ta ett steg framåt reser han sig och rusar ut ur rummet. Jag står fast frusen och jag liknar nog ett frågetecken.

”What’s up with Harry?” frågar jag stelt.

“I don’t know. Maybe I said something.” Zayn ler varmt och reser sig också upp. Men han springer inte iväg utan går mot mig med öppna armar. Jag kastar mig in i tryggheten. Ändå känner jag inte samma trygghet som när jag var med Harry. Fast jag har ju saknat Harry så otroligt mycket att jag funderade på att ta självmord ett tag…

Zayn's perspective:

Vad tänkte jag med? Vill jag verkligen att Lucy ska bo hemma hos mig? Visst jag tycker om henne och så men jag gillar gillar henne inte. Mina jävla hormoner hoppar runt i kroppen och säger att jag kan få mer av det jag redan fått. Jag förstår mig inte på mitt beteende! Men fejkat leende och inbjudande armar har jag precis fått Lucy att titta på mig så där igen...Vad håller jag på med? Hela min hjärna stretar imot men min kropp bestämmer sig för att luta mig ner och trycka mina läppar mot hennes. Jag kan känna att hon undrar vad jag gör men hon kysser mig tillbaka. Åh, vilken känsla! Mina hormoner bryr sig inte om att jag inte älskar henne de bestämmer sig för agera hela Zayn. Jag känner paniken växa, varför slutar jag inte? Sluta, sluta, sluta, slut, SLUTA! Men nej. När Harry återvänder till rummet för att säga hejdå står vi mitt i en häftig kyss och han spärrar upp ögonen innan gör en ansats att vända sig om igen.

"Harry! I think we're going to leave now." säger Lucy och hennes kinder färgas rosa.

"Yeah see'ya." och hans ironiska glädje sårar min själ men vad ska jag göra, min kropp är styrd av hormoner, inte av mig!?

_______________________________________________________________________________________

Gud vad hemskt... Vad hemsk jag är! Har inte skrivit på novellen på två hela dagar, två! Men idén jag har måste sluta på det lilla sättet jag vill och eftersom jag redan publicerat delen som ställde till lite i min idé... Men stackars Zayn. Jag vet inte ens om man kan bli 'carried away' av hormoner? Öh, men det var nödvändiga händelser som hände och det blev rätt långt ändå. Min idé kommer troligtvis sluta med att novellen blir väldigt hastigt avslutad... synd men sant. Har en liten tanke om att novell kommer bli bättre med bilder och så vidare! Hade tänkt att låte killarna inte vara med i One direction utan bara vara... eh, killar?

Btw, glöm inte att kommentera!!! =) Jag är desperat, skicka hat, vad som helst bara en liiiiten kommentar? ;)

Kram Lucy xx

Keep calm and love One direction!  

 

isolde

3 juli 2013 22:51

Bra novell (y) :D

http://encoolingsblogg.bloggplatsen.se

Lucy

3 juli 2013 23:12

Tack

 

Sofie Malik

4 juli 2013 12:10

Suuper! Vill läsa mera nuu!!! :DDD Kraaam xx

http://1dfanfic1.bloggplatsen.se

Lucy

4 juli 2013 12:27

Haha! TACK

 

Sofie Malik

4 juli 2013 21:32

När kommer nästa? :D

http://1dfanfic1.bloggplatsen.se

Lucy

4 juli 2013 23:15

Jag vet inte riktigt... Kanske ikväll, kanske imorgon? ;)
Lucy xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej men typ, inte riktigt...! ;)   kolla in:   www.onemorefanfiction.blogg.se    så hittar ni mig där! :) Keep calm and love One direction!   Lucy xx ...

Allt det rusade igenom mitt huvud när jag svimmade. Jag svimmade när han steg ut från bilen. Inget konstig. Runt om mig svimmade nog några fler. Men av helt andra anledningar, såklart. I samma ögonblick jag återvände till det verkliga livet insåg jag...

Tidigare: slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa De är smaragdgröna. Exakta kopior av mina. _________________________________________________________________...

Tidigare: ”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig. _________________________________________...

  Tidigare: ”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort? __...