Tidigare:

 Jag känner paniken växa, varför slutar jag inte? Sluta, sluta, sluta, slut, SLUTA! Men nej. När Harry återvänder till rummet för att säga hejdå står vi mitt i en häftig kyss och han spärrar upp ögonen innan gör en ansats att vända sig om igen.

"Harry! I think we're going to leave now." säger Lucy och hennes kinder färgas rosa.

"Yeah see'ya." och hans ironiska glädje sårar min själ men vad ska jag göra, min kropp är styrd av hormoner, inte av mig!?

_______________________________________________________________________________________

Fuck. You.

Lucy’s perspective:

Jag sitter på Zayns soffa, som jag också räknar som mig egen nuförtiden, med Miranda mittemot mig. Det är några veckor sedan jag flyttat hit så därför har soffan bytt namn. Vi håller i varsin kopp te och sippar försiktigt på det. Jag bränner mig på tungan om och om igen.

”Miranda you should’nt have…” börjar jag för säkert femte gången men hon avbryter mig, igen.

”Come on! I’m here because we haven’t seen each other since, since... You got kicked out and I’m not leaving just because you are afraid of what I’m going to say to Harry afterwards!” Förklarar hon igen. Långsamt denna gång, som jag var utvecklingsstörd eller nåt. Jag hade tänkt svara något i stil med ”I don’t care of Harry?!” men min mage vänds plötsligt och jag sätter panikslaget handen framför munnen innan jag skiter i att mitt te välts ut och sugs upp av den riktigt dyra mattan när jag kastar mig upp ur soffan och rusar mot badrummet. Allt jag ätit det senaste dygnet kommer upp igen och jag spyr tills min mage värker. Miranda står i dörröppningen och tittar bekymrat på mig.

”I’m sorry.” stönar jag innan jag spolar och sköljer munnen noga.

”Maybe I should leave anyway…” jaha, har hon plötsligt ändrat sig nu?

”Miranda, I don’t think that was a bug or something, my stomach doesn’t feel like that. I think you are safe.”  Säger jag medan mina händer stryker tillbaka håret som ramlat ner framför ögonen.

”Yeah, sure. What could it be then?” frågar hon och hennes fråga får mig att tänka efter. Jag känner inte igen den här sortens magont, men det kan ju vara någon annan sorts av magsjuka jag inte haft förut, eller kanske matförgiftning? Nej, matförgiftning har jag haft innan.

”Do you think there could be another bug than I’m used to?” undrar jag tankfullt samtidigt som jag försöker komma på fler alternative.

”Na, I guess a bug is a bug.” Svarar hon lite borta, precis som hon också funderar över samma sak som jag. Plötsligt stelnar hon till. Liksom så mycket att man riktigt ser det på henne. Hon börjar meningen försiktigt, som om jag kommer överreagera, eller få något slags psykutbrott.

”Lucy… is there any chance that you could be, uh, you know… uh pregnant?” Va? Jag? Gravid?

“No me and Zayn have used protection everytime...” svarar jag och rodnar eftersom det later som vi har sex Väldigt ofta. Vilket i o för sig är sant…

”Aha, okay. It was just a thought…” mumlar hon lite skamset. Jag tänker tillbaka på vad jag och Zayn har gjort de senaste veckorna. Minnet dröjer sig kvar runt första natten, då jag först blev rädd för honom. Jag kommer ihåg varenda detalj om jag anstränger mig. Eller såklart inte alla. Det gör man ju aldrig. En liten detalj letar sig in i min hjärna. Kanske, kanske använde vi inte skydd då… Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag. En häftig inandning får Miranda att titta oroligt på mig.

”Maybe, maybe the first night…” viskar jag. Miranda nickar sammanbitet, jag har berättat för henne vad som hänt men hon hade inte varit särskilt mycket på Zayns sida, eller min då eftersom jag stod på Zayns sida. Det var ju bara min dumhet som orsakat allt, eller?

”So what if you’re pregnant?” undrar Miranda.

“We don’t know yet... I should probably buy a test.” Säger jag och långsamt börjar jag få in det i min hjärna. Jag kanske är gravid. Gravid. What the fuck? Gravid? Jag tvingar mig själv att andas.

”I can do it if you want to…?” erbjuder sig Miranda och jag nickar tacksamt. Aldrig i livet jag går ut där och köper ett jävla test med median överallt och Zayn kommer få veta allt innan jag har en chans att berätta. Han och killarna är snart tillbaka från en PR-turne i Irland. Deras nya album måste bli marknadsförd och de försöker få så många radiokanaler som möjligt att spela den. Miranda försvinner och jag får tid att tänka i fred. Vad ska jag göra om jag är… jag är…, det oroar mig när jag inte ens kan tänka ordet efter ’jag är’. Ska jag behålla det, hur kommer Zayn reagera, och min mamma? Harry…? Det sticker till i mig varje gång jag tänker på Harry. Och jag tänker på honom ofta. Varje gång jag gör någonting med Zayn. Undrar hur det skulle kännas att kyssa Harrys läppar. Om han skulle verkat lika motvillig som Zayn är ibland. Om han hade verkat lika osäker på att rör mig, krama om mig eller bara ge mig ett leende. Back to the baby. Skulle jag kunna göra mig av med det? Jag ger mig en mental spark i baken. Jag vet ju inte ens om jag är… Fan.

Miranda kommer in efter att ha köpt testet och en lätt rodnad ligger över hennes kinder.

”God Lucy, never ever force me to do something like that again!?” tjuter hon.

“It was your idea!” påpekar jag med ett litet fniss.

”The women who helped me, thought I was pregnant and asked me like ten questions before I said ’It’s for my friend’ and it was so embarrassing! Gosh!” Mirandas kinder ökar i färg igen och jag kan inte låta bli att skrattar.

”Miranda?” piper jag med en röst högt uppe i falsett.

”I’m sitting next to you. Please tell me before I break you bed or something.” Noterar Miranda.

“I’m, I’m uh I’m preg... I’m pregna, I’m pregnant.” viskar jag stammande.

”You sure?” Mirandas ögon vidgas minst en centimeter och jag nickar matt.

”God, Miranda! What am I supposed to do?” viskar jag och tårarna är inte långt borta. Jag kramar det jävla testet i min hand och känner hur Miranda stryker mig lugnande över ryggen. Dörren till mitt rum slås plötsligt upp och vem står inte i dörröppningen? De, han, skulle väl inte komma fören i övermorgon?

”Hi Lucy we got home earlier! Oh, hi Miranda!” han låter så där fejk glad igen. Sedan stelnar han till och stirrar på mitt ansikte som är randligt av tårar vid det här laget. Hans blick glider över hela scenen för att hitta en orsak. Den fastnar på min hand. Den vänstra. Hans ögon bli större är Mirandas någonsin kommer lyckas bli och jag tittar skyldigt på min hand jag också. Testet med den lilla gröna rutan som betyder positivt ligger i handen som ett bevis på hur korkad jag är.

”Lucy… are you…?” stammar han skräckslaget och eftersom jag har beviset i min hand kan jag ju inte ljuga. Jag nickar skakigt.

”But you are going to get… get rid of it right?” Fortsätter han, nu med lite mer balanserad röst.

”Zayn, I don’t know. It’s like killing someone…” viskar jag lågt. Men tillräckligt för att han ska höra.

”I’m the father right? My opinion counts or?”

“I’m not going to kill someone.” Bara jag tänker på att den liten bebis ska bli dödad vänder sig min mage.

”I don’t want it. Get rid of it or go to hell.” säger Zayn kallt och går. Sekunden senare hör vi ytterdörren smällas igen. Han kommer inte stötta mig alls. Va? Det blir svart i kanten av mitt synfält och jag känner hur jag försvinner längre och längre bort från verkligheten…

”Just wake up, please, for Miranda, your mum, me?” hör jag en röst långt borta. Förvirrat öppnar jag ögonen och ser det bekanta gröna ögonen.

”Harry.” viskar jag med svag röst.

”Oh Lucy!” säger han lättat och kollar upp på en person längre bort. Hon kommer närmre och jag ser att det är Miranda.

”I haven’t told him.” säger hon snabbt och allt kommer tillbaka.

”Told me what?” frågar Harry förvånat.

“Did you think she just pasted out and Zayn isn’t here?” Muttrar Miranda med en tydlig irritation på ’Zayn’

”No, and why isn’t he here?” stackars Harry slår knut på sina tankar i hopp om att komma på en förklaring.

”I’m going to leave you two alone. Sort things out and yeah...” klargör Miranda innan hon vänder på klacken går ut från sovrummet och stänger dörren noga bakom sig.

”Lucy…, tell me what happened?” frågar Harry försiktigt.

“Why are you here?” snyftar jag och försöker förtvivlat byta samtalsämne.

”Miranda called me. Back to you. What happened and where are Zayn?” säger Harry med låg röst

“Zayn ran away. I don’t know where he are.” Svarar jag kort.

“And why did he run away...?”

“Because. Because... He saw me and Miranda when we just found out that I’m... I’m...” åh jag fastnar på det där ordet efter ‘I’m’ igen! Jag kan verkligen inte fortsätta för min hals snörs ihop av tårarna jag försöker sluta producera.  Harry pressar mig inte att svara på en stund. En så lång stund att Miranda kommer tillbaka för att försäkra sig om att vi lever.

”Lucy did you tell him that you’re pre...” undrar Miranda men jag avbryter henne panikslaget.

“NO! DON’T!” tjuter jag, när jag plötsligt får tillbaka mina stämband. Miranda smiter skräckslagen ut igen.

”Oh, come on! Just tell me! That you’re pre...?” försöker Harry igen, nu när jag kan prata. Jag blir tyst en stund och dessvärre får Harry då tid att tänka. Hans spända min släpps och ett ljus går upp i hans ögon när han kommer på följden på ’pre’. Det är inte så svårt egentligen. Jag gråter, har svimmat, Zayn har sprungit iväg och jag vill verkligen inte att han får redan på det. Piece of pudding.

”Pre… gnant?” viskar Harry knappt hörbart.

”Zayn don’t want it. He told me to go to hell.” Sedan brister det för mig och tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder. Harrys min är väldigt lik den mamma fick när jag berättat att jag hade, hrm.

”He told you to go to hell? When you just had...” pressar han fram.  Jag nickar och när jag tänker mer på Zayn så ser jag hans avsky mot mig mot barnet som finns i min mage när han tittat på mig, innan han rusat ut och iväg.

”You know Lucy. When Zayn came to my place he told me he poured in some alcohol just because he wanted to ’taste your lips because you looked hot with wet hair’.” Berättar Harry försiktigt, som jag är en porslinsdocka som hotar med att falla i sönder om jag blir belastad med mera.

”He didn’t love me.” sanning börjar långsamt gå upp för mig.

”He didn’t love you Lucy. I wanted to tell you this before but I haven’t met you since...” instämmer Harry.

“Yes, why didn’t you came earlier, I mean before your PR-tour?” frågar jag men tankarna är på annat håll. Zayn hade utnyttjat mig. Likt alla andra. Men Zayn trodde jag var bättre. Att han var som Harry. Nej nu jämför jag Zayn med Harry igen! Harry har pladdrat på men det är inte förrän i slutet jag lägger min uppmärksamhet på hans ord.

”It felt wrong when you and Zayn… Oh everything is killing me! Just because I love her! I can’t even think about her and Zayn without being jealous!” klagar han för sig själv. Säkert för han märkt att jag inte har lyssnat. Men det har jag ju. I slutet.

”Jealous even when you think of…?” andas jag. Harrys blick for upp på mig och hela hans ansikte färgas knallrött.

”I didn’t… did you hear? How much?” stammar han.

“Enough.” Svarar jag och hans ansikte ser så besviket och ledset ut att jag äntligen förstår. Om det finns en i hela världen som inte skulle utnyttja mig så är det mannen, pojken, whatever, vid min sida. Han som alltid stått vid min sida. Harry.

”Enough…? Sorry I should’nt have... I mean, you know.” Han låter så olycklig att det skär i mig. Den lilla taggen i hjärtat vrids om och jag flämtar till.

”Enough to know that you would never, ever, use me. Lie to me or hurt me.” Viskar jag och hans blick far åter igen upp.

“Of course I wouldn’t. Lucy you are the sun who lights up my world. Understand that please. And then I can move on.” Andas han, fortfarande fläckar ledsamheten hans underbara röst. Jag lutar mig framåt, han märker det inte för han har kollat ner på sina händer igen. Han tittar upp en sekund och hoppar till när han ser mitt ansikte bara några centimeter från sitt eget. Jag tittar djupt in i hans ögon innan jag fångar upp hans läppar i en kyss. Han sitter chockad och jag lägger en hand om hans hals och drar försiktigt i hans hår innan han vaknar till liv. Han kysser mig tillbaka, lägger händerna runt mig och jag förstår plötsligt att han har väntat länge på den här stunden. Längre än bara tiden efter jag lämnat honom.

”What about Zayn?” frågar han i kyssen. Jag drar mig tvärt tillbaka. Zayn kanske älskar mig ändå. Bara överreagerade, det gjorde ju jag också. Harry tittar ledset på mig och jag ångrar mig genast.

”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort?

______________________________________________________________________________________

ÅÅh herrejävlar vad svår den här novellen har blivit, bara för en pytteliten (livsomväldande) idé så måste allt gå åt pipan. Fast det här är ju en NOVELL och inte en FANFICTION. Förstå skillnaden! En novell är en kort fiction och en fanfiction kan bli väääldigt lång, right? Jag är inte supernöjd med denna novellen, bättre kan jag göra. Nästa ska bli planerad i minsta detalj innan jag börjar skriva. I'll be back bitches! Orkar inte läsa igenon (har en anledning, klockan är 00:34) Och att blanda engelska och svenska på words är ett rent helvete! Om det automatiskt ändrar språker till engelska försvinner åäö om man skriver dem i ett ord, IRRITATION PÅ HÖGSTA NIVÅ! Glöm inte att KOMMENTERA, som sagt är jag desperat, skicka hat! (rimmar...! <3)

Kramar i massor till alla som läser och kommenterar (framför allt de som kommenterar!)

Lucy xx (mitt namn har ingen koppling till Lucy Johnson i novellen för det var en kompis som kom på henne. Känns däremot konstigt att skriva sitt eget namn hela tiden... Uppmärksamma att jag heter något annat i efternamn och jag är inte en 'player')

Keep calm and love One direction! 

 

Sofie Mailk

5 juli 2013 16:32

Ge mig mer nu!!! Vill läsa vidare!! :DD Suuuuuuuper bra, men måste få veta fortstättningen Nuuuu!!! xDDDD <3 Kraaaaaam Sooooooofie! :DDDD <3333 xx

http://1dfanfic1.bloggplatsen.se

Lucy

5 juli 2013 22:34

Det är så kul att du gillar den!!

 

Sofie Malik

6 juli 2013 14:47

När kommer nästa? :D

http://1dfanfic1.bloggplatsen.se

Lucy

6 juli 2013 17:21

Är du beroende? Hihi!! Jag ska försöka få upp den idag!! Tror jag inte har så mycket till att skriva innan delen blir bra... Kommer dock bli hyfsat låg!!
Lucy xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej men typ, inte riktigt...! ;)   kolla in:   www.onemorefanfiction.blogg.se    så hittar ni mig där! :) Keep calm and love One direction!   Lucy xx ...

Allt det rusade igenom mitt huvud när jag svimmade. Jag svimmade när han steg ut från bilen. Inget konstig. Runt om mig svimmade nog några fler. Men av helt andra anledningar, såklart. I samma ögonblick jag återvände till det verkliga livet insåg jag...

Tidigare: slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa De är smaragdgröna. Exakta kopior av mina. _________________________________________________________________...

Tidigare: ”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig. _________________________________________...

  Tidigare: ”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort? __...