Tidigare: slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa De är smaragdgröna.

Exakta kopior av mina.

_______________________________________________________________________________________

Lucy's perspective:

Känslan av att hålla den lilla, lilla människan i armarna är underbar. Jag vet att jag gjort rätt när jag bestämde mig för att behålla henne. Renesmee. Namnet hade poppat upp i mitt huvud när jag kände mig själv känna samma känsla som Stephanie Meyer hade beskrivit så självklart i Breaking Dawn. Samma besatthet att få uppleva den här stunden. Harry kommer in. Zayn är precis bakom honom och efter nio månader med honom börjar jag tvivla på mitt beslut att stanna med honom för babyns skull. Renesmess skull. Hans motvilja som växer för varje dag. Motviljan han riktar mot mig och det jag nu har fått i min famn. Jag blir besviken när han stannar i dörröppningen men Harry kommer fram. Som det här måste såra honom. Jag värgar erkänna för mig själv att jag älskar honom. Visst, jag hade tyckt tillräckligt mycket om honom för att ljuga om någon jävla bokklubb för att jag skulle kunna spendera tid  med den som inte ser ut att tvinga fram kyssarna. Egentligen vet jag inte vad jag har tänkt på. Nu undrar ni säkert om det handlar om att jag stannar med Zayn eller att jag faktiskt är kind of otrogen mot honom. Jag kan slå vad med mig själv att Zayn inte är riktigt ren heller.

Harry närmar sig och till slut så sätter han sig på stolen bredvid sjukhussängen.

"Is it a girl?" frågar han tyst och han tittar utforskande på Renesmee. Som om han vill lära känna henne med blicken. Avslöja hemligheter som om hon redan hade några.

"Yeah, a little..." jag tvekar lite om ifall att han kommer tycka att namnet är sjukt töntigt, cheesy.

"I know it's a stupid name but I think of twilight's Renesmee." viskar jag, jag är så utmattad att min röst knappt hörs men Harry sitter tillräckligt nära. Spändt inväntar jag hans reaktion.

"I like Renesmee." mumlar han och glädjen rusar runt i mina blodådror.

"I hope she will open her eyes soon. I want to see the colour. If it's brown or blue." fortsätter jag är någonstans innom mig ser jag mycket hellre ett par gröna ögon. Jag kommer på mig själv att önska att det var så. Jag föreställer mig att hon öppnar ögonen och att en perfekt grönfärg ska sitta på plats runt pupillen. Hennes ögonfransar rycker lite och sedan öppnas dem som om hon förstått vad jag sagt.

Jag måste blinka, så mycket har jag föreställt mig den gröna färgen att jag till och med tycks se det. Jag blinkar förtvivlat men färgen ändras inte. Jag tittar snabbt upp på Harry för att få se honom spänna sig om ögonen är bruna eller le smått om de är blåa, bekräfta att jag har blivit galen av all drama Han gör inget av det. Hans haka är nere vid golvet och hans ögon är rädda. Rädda, varför är de rädda? Ja tittar tillbaka på Renesmee. Ingen skillnad. Hur faaaaan har det här gått till?

"Lucy... what, I, how. Wow, this is not happening!" säger han med samma chockade ansiktsuttryck jag är säker på finns kopierat i mitt ansikte.

"Ey, what is happenin?" frågar Zayn och börjar gå framåt som reaktion på hans ord. Hans blick faftnar på Renesmees ögon. Hans haka härmar Harrys.

"How could this happen? I have stayed with you all the time just to see Harrys baby be born? You tricked me!" spottar han fram, alldeles rasande.

"I didn't know! This has to be "You just been punk'd" or something! I have know idea, I don't know how. What is happening here? When arry, we haven't...!" babblar jag, lyckas skjuta undan utmattningen som hotar att övermanna mig trots omständigheterna.

"Maybe we have. We partied pretty hard that... night. Right after you and Zayn had..." mumlar Harry tyst och jag bleknar. Nej, nej, nej. Detta händer inte detta-...!

______________________________________________________________________________________

Hejsan ni som finns kvar! (alltså ingen)

Jag har så dåligt samvete att jag håller på att bryta ner mig själv. Funderade ett tag på att bara lägga ner det här och låta det sluta för jag har faktiskt inga idéer på vad som ska/skulle hända!! Förvänta er en liten Epilog som kommer förvåna er alla. Egentligen inte ens en epilog utan mer... Ni får den senare i kväll! Den blir kort, sorry.

Jag älskar er alla och tänkte bara säga att min uppdatering kommer försvinna för evig tid efter jag skrivit klart 'Gotta be you'. Det kommer bli så sorgligt men jag får snart damp på Bloggplatsen och ja. Ni får hitta min nya blogg på Blogg.se för er själva. Hittar ni Lucy som skriver fanfictions är det kanske mig. Fast det finns en snäll kompis nere i Helsingborg som också heter Lucy. Hon lärde mig att skriva och jag vill ge all credit till henne för allt hon lärt mig. Så ser ni någon som heter Lucy och skriver fanfictions så är det antingen jag eller henne. Eller någon helt annan. Epilogen kommer att bli det alldra sista inlägget på imnotafraid.bloggplatsen.se. Hejdå Lucy (i novellen som är baserad på Lucy i Helsingborg)  och hejdå Miranda. Hejdå hennes bajsmamma och hejdå till mig själv. The end på epilogen kommer att bli the end på allt.

Förlåt om någon bryr sig.

Lucy xx

Keep calm and always, always, always LOVE One Direction. Because you will always be happy.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej men typ, inte riktigt...! ;)   kolla in:   www.onemorefanfiction.blogg.se    så hittar ni mig där! :) Keep calm and love One direction!   Lucy xx ...

Allt det rusade igenom mitt huvud när jag svimmade. Jag svimmade när han steg ut från bilen. Inget konstig. Runt om mig svimmade nog några fler. Men av helt andra anledningar, såklart. I samma ögonblick jag återvände till det verkliga livet insåg jag...

Tidigare: ”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig. _________________________________________...

  Tidigare: ”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort? __...

Tidigare:  Jag känner paniken växa, varför slutar jag inte? Sluta, sluta, sluta, slut, SLUTA! Men nej. När Harry återvänder till rummet för att säga hejdå står vi mitt i en häftig kyss och han spärrar upp ögonen innan gör en ansats att vända sig om...