Childhood can be pretty awesome

”Harry Edward Styles, you have to wait!” ropar jag glatt men han springer vidare, före mig till fotbollsplanen. Och jag föreställer hur han tyst säger ”Lucy. Jane. Johnson.”

”Wait, I’ve got the ball anyway!” nu får jag ropa högre för han är mycket snabbare än mig. Mina armar håller hårt om fotbollens hårda läder för att inte tappa den när jag rusar över övergångstället. Harry saktar inte in förens planen kommer i synhåll jag kommer äntligen ikapp honom. Hans bruna hår är rufsigt och det är mitt korta bruna hår också. Våra gröna ögon lyser av kapplöpningen som han alltid vinner.

”Too slow Lou?” skrattar Harry och jag slår till honom på armen.

”It’s Lucy! ” muttrar jag trumpet. Sedan jag och Harry började på samma dagis har vi varit tajta bästa vänner, nu går vi i sjuan och vi har aldrig fått någon annan vän än varandra. Jag sätter upp håret och knyter ett av mina skosnören på de vita conversen som har gått upp. Harry har också ett par vita converse och båda har denimfärgade jeans och varsin fotbollströja med Englands märke på.

   Vi spelar tills det börjar mörkna då går vi hem till mig.

”Mummy! We are home now! Something to eat maybe?” ropar jag när vi stängt dörren efter oss.

”Hi, Lucy and Harry! You can make your own food; you’re thirteen for god’s sake.” Säger mamma när hon kommer ut I hallen och får syn på oss.

Vi sparkar av oss skorna och går in på mitt rum. Mitt rum är litet med vita väggar och trägolv. Jag är inte som de andra flickorna i vår klass, som har kläder i massor och sånt. Jag har en våningsäng (eftersom Harry sover här så ofta så vi inte behöver mecka med extra sängar) ett enkelt skrivbord med en trästol och en byrå. Min klädsmak innehåller denimfärgade jeans, olika slags t-shirts och jag har två par vita converse, ett par låga och ett par höga. De låga använder jag bara när jag spelar fotboll och de är mer bruna av fotbollsplanens upptrampade gräs och jord. Ovan på byrån står mitt lilla förråd smink. Concealer, mascara och hrm, läppsyl. Mamma förstod efter ett tag i mellanstadiet att jag blev utstött av flickorna för att ha osminkat ansikte. Fast jag ville ändå inte vara med dem. Jag har Harry och alla pojkar i klassen respekterar mig mest för att jag är en pojkflicka. Men flickorna kan inte reta mig för något annat än att jag är en pojkflicka nu.  Jag har lite smink på mig, har några bra betyg och har det inte jobbigt hemma. Harry har växt och blivit mer attraktiv för flickor så de kan inte reta mig för att spendera tiden med en ful kille. Dessutom är vi ute så mycket att min hy är frisk och glad utan så mycket finnar.

    ”I don’t want to make food… What about going to McDonalds?” frågar jag Harry när vi är utom hörhåll för mamma.   Han nickar ivrigt och vi byter snabbt om till rena tröjor och byxor. Harrys har fått min understa låda i byrån eftersom jag ändå inte har så mycket kläder så snart har vi båda ett par nya jeans och Harry en vit tröja med röd kant runt den låga kragen och jag en t-shirt med texten ’Die, bitch, die’

Jag stoppar två hundralappar i fickan och min mobil i den andra innan vi går ut från mitt rum.

”Mum, we’re just going to buy some food, bye!” skriker jag innan jag slänger igen dörren; när vi har fått på oss skorna. Hon hinner inte svara och tur är väl det.

    Vi går under tystnad ett tag tills Harry börjar prata.

”You know, Lou, I want to make a music career.” Säger han plötsligt.

“What?” utbrister jag, det här har han aldrig pratat om!

”Yeah, when I’m old enough I’m going to audition for the x-factor.”

“Why haven’t you told me before, Harry…? I thought we trusted each other!” frågar jag, fortfarande chockad, sedan fortsätter jag.

”I mean, I will like you, whatever you want to do, but why haven’t you told me before?!”

“I don’t know, maybe, I thought you wouldn’t like me anymore…” säger han, lite… skamset?

“You know, Harry, I will always love you, which way you ever choose.”

______________________________________________________________________________________

Hej allihopa och äntligen efter en eftertraktad hjälp har jag börjat skriva på min novell 'Gotta be you'! Jag har aldrig skrivit en novell förrut; så det här ska bli spännande om ni tycker om den! Glöm inte att kommentera lite feedback och idéer, som sagt jag behöver alltid hjälp! Spara inte på hat-kommentarer heller, då vet jag ju om någon inte tycker om den!!!

Kramar Lucy and don't forget to

Keep calm and love One direction!   

 

Louise

7 juni 2013 13:03

Makalöst! Jättebra del! Jag är stolt över dig, du är bäst, BBF! c:

-
Tomlinson, xx

http://louisetommo.bloggplatsen.se

Lucy

7 juni 2013 19:57

Aww, tack, tack! Du är också bäst, neh bäst i VÄRLDEN!=)

Lucy xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej men typ, inte riktigt...! ;)   kolla in:   www.onemorefanfiction.blogg.se    så hittar ni mig där! :) Keep calm and love One direction!   Lucy xx ...

Allt det rusade igenom mitt huvud när jag svimmade. Jag svimmade när han steg ut från bilen. Inget konstig. Runt om mig svimmade nog några fler. Men av helt andra anledningar, såklart. I samma ögonblick jag återvände till det verkliga livet insåg jag...

Tidigare: slår hon upp ögonen och det känns som ett slag i magen, hennes ögonfärg. Va fan? Hennes vackra ögon är varken bruna eller blåa De är smaragdgröna. Exakta kopior av mina. _________________________________________________________________...

Tidigare: ”Never, ever do something like that again, or I will kill you!” viskar han hotfullt i mitt öra innan han med stora kliv stegar ut från min lägenhet och slänger igen dörren efter sig. _________________________________________...

  Tidigare: ”Maybe he still loves me.” Mumlar jag. Sekunden senare sitter ingen bredvid mig på sängen längre. Men dörren är vidöppen och inte långt senare hör jag ytterdörren smällas igen för andra gången idag. Vad har jag gjort? __...